En lunchbloggning på en högtidsdag.

Äta ostmacka och använda en pekskärm brukar ju inte gå ihop, men jag kör ändå. Idag blir C fyra veckor gammal. Fatta. Hurra hurra hurra hurra!

Vi har räknat kvartar och timmar, nu räknar vi dagar och veckor. Varje vecka är en milstolpe, och nu har vi fått ihop fyra stycken.

En fråga som vi fått några gånger är hur vi får tiden att gå här på sjukhuset. Om det inte blir segt. Men det blir inte segt. Det är faktiskt bara en gång, för några dagar sen, när C haft en lång stabil period, som jag haft lyxen att upptäcka att jag hade tråkigt. C var i lugnet på sin sal, N satt och spelade datorspel och jag satt på sängen utan att oroa mig. Då insåg jag att: jag har inget att göra just nu.
Sen dess har inte händelsen upprepats. Att vara här har varit en berg- och dalbana mer än någonting annat.

Det är säkert begripligt för de flesta att jag inte har velat skriva medan lillan har haft det jobbigt, eller skriva om det i efterhand heller. Det har känts bättre att se tiden an och låta C hämta sig och läget lugna sig. Jag har inte över huvud taget velat tänka i onödan på alla risker.

Men ju längre tiden går, desto bättre känns det här. För varje dag och vecka hon finns och för varje gram hon lägger på sig, desto bättre blir hennes chanser. Och desto lugnare blir jag och N.
Vi har hela tiden tänkt oss en framtid med C, men nu börjar den träda fram och bli tydligare. Men vi är nog luttrade vid det här laget för att inte totalt spejsa ur och planera en vecka framåt, utan vi håller oss kvar i nuet. Som ju för ögonblicket är rätt så fint.

Kommentarer

Anonym sa…
Heja C!
JennyB sa…
Metaforisk tårta till hela familjen!
Sofia sa…
Fina ni, styrkekramar till er alla tre ;)
malin sa…
Men tack för era gulliga kommentarer, finisar!