Pumpningen, ett bra tillfälle att blogga.

Vi har inte kunnat sitta känguru, som det heter, med lillan på ett tag nu, för att det har varit svårt att flytta henne med hennes respiratortub och grejer. De här små barnen måste lära sig att andas själva. C har varit jätteduktig med det. Hon har andats själv både sex dygn och fyra dygn i sträck. Men mellan varven blir hon trött och då får hon vila i respirator. Den här gången har man inte velat böka så mycket med henne. Så jag och N får nöja oss med att den ena håller handen. Och den andra kan få hålla i foten. Inte så illa, ändå.

Kommentarer

Lisa sa…
Jag har precis hittat hit och oj vad spännande det är att följa lilla C på hennes resa i stora världen!
Starka lilla tjejen, vad hon kämpar på bra! :)
Anonym sa…
Man blir lite impad att ni är vid så gott mod. Heja er!
malin sa…
Lisa: ja åh, att de kan vara så starka de små. Är så tacksam för det.
David: nå, tack. Ja, man är ju inte alltid vrålglad, men det är bäst att vara glad över det som går bra och försöka ha tålamod. Sen får man grina ibland också (faktiskt).