Egentid och fritid och rättvisa.

Från början räknade jag och N våra timmar av "egentid". Det skulle ju gå jämnt upp och vara rättvist. Jag var med C och Ns timmar drog iväg, han åkte utomlands med jobbet, gick på puben med sina bröder och spelade bandy varje söndag. Jag försökte få till några timmar för mig själv här och där, men tyckte inte det funkade. Någon måste ju vara med C, och någon gång vill jag ju att vi ska vara tillsammans alla tre. När jag kämpade för att få egentid blev jag ibland irriterad över att det inte verkade rymmas i schemat. Jag bestämde mig för att strunta i fritid för mig själv. Då blev allt enklare, ett tag. Jag behövde inte vara sur för att jag inte hade tid att göra sånt jag njöt av. Jag behövde inte längta, för jag var inställd på att det inte skulle hända. Funkade jättebra, tyckte jag. Men det var fel. Jag blev olycklig av det. Humöret och välmåendet tog skada. Både N och jag insåg det nödvändiga i att jag började ta mig fritid igen. Det var ett akut behov.

Nu låter det som att jag är en dum idiot, en ojämställd kvinna som sitter och gör tvärt emot vad alla böcker om vardagsfeminism lär ut. Och tvärt emot den medvetna inställningen att ha ett jämställt föräldraskap. Ja, det kanske man kan säga. Men samtidigt är jag vanlig. Man kan inte lägga det här på en individnivå. Det är inte något konstigt att kvinnor med barn inte har något i sitt liv som kan definieras som fritid. Ofta prioriterar de att vara med sin familj eller att fixa med tråkig skit som att "gå och plocka" när det finns tid över. För det är så vi har lärt oss att göra kvinnlighet och moderskap. Att finnas till för andra. När N sitter avskärmad framför sin dator eller tevespelet är det lätt att jag håller ett öra öppet ifall C skulle börja gnälla. Det är inte att ha fritid. N tar sig så lätt egen tid att göra sånt han gillar. Han tar för givet att jag gör likadant. Men det är inget jag har fått med mig, det kommer inte automatiskt för mig. Jag måste göra en ansträngning för att få in den rutinen och det sättet att agera. Det är en gräns som korsas.

Jag gick på stan strax efter att vi rett ut den saken, ensam. Jag hade gått ut för att få en stund för mig själv. Jag funderade på om något behövde handlas hem. Vad skulle jag kunna fixa, nu när jag ändå var ute? Jag insåg förstås i samma stund vad jag höll på med. Och så släppte jag alla såna tankar. Jag var ute för att göra något som jag bara njöt av, utan att tänka på familjens behov. En värmande glädje spreds i min kropp vid tanke på lyxen, SYNDEN, i att sätta mig i en av bibliotekets fåtöljer och läsa. Bara läsa, i en hel timme. Bara för att jag ville. Eller vad som helst som jag bara gör för mitt eget nöjes skull.

En stor anledning till att jag längtar efter att börja jobba är att jag kommer att kunna teckna utan att bli störd. Det har inte hänt på flera månader. Och även om det är okej att teckna, medan man har ett öga på en liten bebis som sprattlar en bit bort, så är tanken på timmar ensam med pennor och papper en eufori.

Kommentarer

kuttermamman sa…
Hejhej! Jag har läst din blogg ett litet tag och har också en liten. Vill bara säga att ojojoj vad jag känner igen mig! Det är SKITSVÅRT att ta sig egentid (särskilt om man vill ta den och fortfarande vara hemma), men vad viktigt man känner att det är när man väl har gjort det! Härlig, ny energi uppstår!
Malin sa…
Ja, det är verkligen oersättligt. Det är så viktigt att uttala det, att säga "har du ett öga på C nu i en timme framåt?" så att man kan slappna av på riktigt. Om man inte uttalar det går man bara där och har jour båda två och det är ju så onödigt och stressande.