Sista arbetsdagen.

Nu är det alltså ledigt i sex veckor. Det känns lite nervöst. N och C har ju vuxit ihop helt under den senaste månaden, och skaffat sig egna rutiner. Men det ska bli mycket skönt att få umgås mer med C igen. Jag har drömmar. Jag har sagt såna här saker till N: "Vi ska ha tid, vi ska leva i takt med barnet, vi ska promenera, vi ska besöka konsthallar, vi ska äta" med något hypnotisk anslag i rösten.

Att jobba, jag tycker det är så roligt. Men jag måste få ihop det, kunna jobba så här utan att bryta ihop i expresshuvudvärk en gång i veckan. På kontoret jobbar jag 75 procent och det har av någon anledning inte alltid räckt till sedan jag kom tillbaka. Och hemma är arbetsmiljön något förändrad sen sist. Jag har inte ett arbetsrum, inte ens ett eget arbetsbord, utan tecknar vid köksbordet. Där sitter N och C och äter mellanmål och skriker. Övrig tid kryper Lillo omkring, kryper fram till mina fötter, kryper in i min stationära dator som av fläktrelaterade skäl har hela ena sidan bortplockad, och så vidare.
Det är nånting vi måste titta på. Efter semestrarna.
Både arbetssituationen och datorfläkten.

Men nu ska vi leva och bo, vi ska känna vinden mot vårt ansikte, vi ska besöka släkt, vi ska fika i trädgårdar...

Kommentarer

Chaffismorsa sa…
Jag önskar att jag varit lika klok som du när jag fick mitt första barn. Jag hade fullt upp med att försöka vara perfekt, det skulle bakas trettioelva märkliga kakor med äckligt gojs i mitten, det skulle strykas sängkläder och rensas i rabatterna tills fingertopparna blödde. Nä, fy, njuuuut! Rätt var det är så är alla barnen stora och man har en massa tid att göra allt det där man ville hinna med DÅ men skiter fullständigt i NU. För vem fan bryr sig om lakanen är strukna eller om det växer några maskrosor i tistelrabatten?
Malin sa…
Ska verkligen försöka njuta! Jag gillar dina slutord, vem bryr sig? Hoppas du har en asskön sommar nu :)