Angående hennes utveckling.

Hon har kommit ikapp en del när det gäller det motoriska och är på det planet rätt normal för att vara en ettåring. Hon har inte tagit några steg på egen hand ännu, men hon har stått upp några ögonblick utan stöd. (När hon kan det blir hon jätteglad.)

Emotionellt kan inte utvecklingen skyndas på på samma sätt och hon är en klockren niomånaders. Beskrivningen "extremt klängig" som jag hittade på en sajt stämmer väl in. Separationsångesten är som värst (hittills) och hon har varit känslig i allmänhet. Det har gjort vissa dagar och kvällar jobbiga. Andra är däremot extremt fina med en skrattade, keyboardspelande, kramig unge. Hejhej är det första vi har hört henne försöka säga. Annars har vi förstått att hon vet vad lampa, tutte och pappa är. Mamma verkar vara klurigt (låter mycket som lampa.)

Hon äter numera det mesta, även kött i vissa mängder. Och fastän hon är i storlek med en niomånaders bebis så har hon lite lagom hull och runda kinder och det gillar vi.

Samt, när man sitter och äter och känner två små mjuka händer som börjar känna på ens ben och man tittar ner, då får man se det dokumenterat bästa leendet i världen.

Kommentarer

Frida sa…
Dom små ögonblicken av hårda kramar, stora leenden, gapskratt bara för att man kittlar deras ena tå och mjuka klappar på kinden eller huvudet, ett exalterat ansikte och ett glädjerop av "mamma!" det är alla dom stunderna som uppväger dom gånger då man helst av allt vill hoppa ut genom fönstret för att komma undan ;)
Malin sa…
Om/när hon säger mamma kommer jag att flyga till månen. Det är så otroligt fantastiskt när språket kommer hos dem. Ja, barn, det är ju jobbigt ibland men värt det.