Barn och uppfostran och Lillo.

Vi bor i vår egen lägenhet igen nu. Den är omärkligt tilllsnyggad. Som när folk sminkar sig en timme för att få till en avsminkad look, ungefär.

Jag har gett Lillo frukostgröt, gjort morgonbestyr och lekt. Nu har barnet gått och lagt sig för att vila och jag dricker snabbkaffe.

Den lilla tycker om mig. Det är den trevliga aspekten av att hon har svårt att vara längre bort än en centimeter ibland och står och sliter i byxbenen och gnölar medan man försöker göra något så svekfullt som att ta sig en macka. Jag slits lite mellan att ge henne närhet när hon vill ha det och att ignorera henne ibland för att hon ska lära sig att leka ensam. Men sånt där brukar ge sig. Jag tycker att det funkar bra att känna efter vad Lillo är mogen för och träna på den nivån. Jag vill inte följa någon metod på ett slaviskt sätt, för alla metoder passar inte för alla barn och inte under alla faser heller. Till exempel om man har flyttat runt mycket och bott på nya ställen, eller hon verkar hängig eller har ont i tänderna, så kan man inte kräva att hon ska klara lika mycket övning i självständighet.

Allting är så mycket mera noga med Lillo jämfört med helt vanliga barn, för att hon föddes tidigt. Det är superviktigt att hon får i sig alla näringsämnen och omegor och att hon fick bröstmjölk. För annars får inte hjärnan tillräckligt med byggmaterial. Det var superviktigt att vi inte utsatte henne för folksamlingar och smittor. För hennes immunförsvar fick inte det där startpaketet som vanliga barn föds med. Och det är viktigt att hon får närhet till föräldrarna, eftersom hon gick miste om så mycket närhet när hon fick ligga i kuvös och sjuksäng. Så även om vanliga barn kan födas upp lite hur som helst och ändå bli som folk så kanske inte alla sätt funkar för Lillo.

Kommentarer