Nu ska jag skriva en sak om jämställt föräldraskap hära!

Sen N tog över föräldraledigheten har följande uppdagats.
  1. Han är den som vaknar av hennes gnäll på nätter.
  2. Lillo har börjat gilla N mer än mig.
Att uppleva dessa chockartade effekter av jämställt föräldraskap har fört med sig en del saker. Jag har fått klart för mig att allt det där blajet om "ansvar" stämmer, alltså vem som får impulsen att hålla koll på lillan, vem som vaknar av hennes gråt och så vidare har ej att göra med biologi.
Jag har också fått uppleva att hur det är att vara förälder nummer två, alltså att inte duga för barnet när det krisar och hon vill ha trygghet och tröst. En egenskap i det sistnämnda är, det är inte kul. Det känns inte roligt att bli bortvald, även om man förstår att bebisen bara svarar på hur hennes situation ser ut. Jag läste någonstans om en mamma som bekände att hon tyckte om känslan av att vara lite viktigare för sitt barn än pappan. Men jag vill inte vara viktigare för Lillo än N är, jag vill vara lika viktig för henne som han. Så vi har jobbat på att det ska bli så och kommit en bit. För jag har svårt att förstå hur, ja, nu kommer punktlistan igen
  1. Någon kan leva med vetskapen att de inte är lika viktiga för sitt barn som den andra föräldern och ändå vara helt nöjda.
  2. Hur de pappor jag läst om som mår dåligt över att bli bortvalda på något sätt skyller på kvinnorna för det.
Alltså. Jag har testat att bli bortvald, och jag vet om att det inte är "någons fel", utan att det beror på att jag har jobbat och varit borta från hemmet största delen av dagarna. Ganska säker på att det även gäller för samtliga pappor som är nummer två för ungen.

Kommentarer

Nej det är sannerligen en myt att barnet av biologiska skäl knyter an mer till mamman. Det är säkert jättenyttigt för barn att få två som engagerar sig lika mycket, sen brukar det ju pendla fram o tillbaka vem som gäller mest för tillfället i småbarnsåren har jag hört!
Johanna sa…
Tycker det är ett jätte bra inlägg du skriver och jag tror många pappor känner så som du upplever nu när N är föräldrarledig. Sen är det ju tyvärr så att många mammor inte ger papporna en chans och få vara lika viktig för sitt barn och då kan man inte jobba på det. Man vill vara viktig för sitt barn.
Malin sa…
Cilla, ha ha, jo C får två som kämpar om henne och det måste ju vara bra.
Johanna: Tack, jo jag har tänkt på det. Måste vara mycket jobbigt om man blir motarbetad. Men många verkar finna sig i det? Föräldradagarna måste man ju skriva under på för att ge bort till den andra. Men det kanske är prio att undvika sprickor i förhållandet, förhållandet med barnets mamma alltså.