Vilken natt.

Sömnlöst i natt när C inte ville sova. Hon brukar nästan alltid vakna och gråta nån gång på småtimmarna och då får hon komma till vår säng. Så också natten till idag. Men just i natt somnade hon inte om. Hon låg mellan oss i vår hundrasextisäng och boxades, pratade, rev oss i håret och slängde sig hit och dit. Låg helt på tvären och tog upp maximalt med plats. Jag var varm, torr i munnen och täppt i näsan. Hade på mig ett stort nattlinne och när jag vände mig låg nattlinnet kvar, det vägrade flytta på sig, så till sist var jag helt inrullad i linnet. Kvart över tre fick jag nog och gick iväg för att sova på soffan. Men jag kunde inte sluta tänka på att C kunde rulla ur sängen, så jag kröp tillbaka efter en stund.

Vid sex vaknade vi av att C grät, rosslade och snorade. Hon var förkyld och jag hade inte fattat det alls. N gav henne näsdroppar och en inhalation. Jag tyckte att det var läge att ge upp och gå och göra gröt, men N blev arg och sa att C behöver sömn. Och nu somnade hon. Alla sov till nio, sen vaknade C och verkade helt frisk och glad. N gick upp med henne och lät mig sova tre timmar till. Jag är så tacksam att jag har svårt att uttrycka mig och känner mig som en idiot för att jag var arg under natten.
Nu ligger de där två och sover tillsammans. Jag ser på OS och dricker kaffet som N gjorde.

Kommentarer

Anonym sa…
Åh, lyckligt slut!
Malin sa…
Ja, eller hur! :)