Detta med pinkblåsor.

Ha ha. Hanna skriver här om att hon på grund av en aversion mot det folk sprider omkring sig gick på toa i skolan cirka fem gånger under hela högstadietiden.
Men det här med urinblåsor, alltså. Det är ju så olika. Det här scenariot tycker jag är vanligt: Vi ska få besök och jag går med snabba steg och städar toan. För att, tänker jag, gå på toa gör ju alla som kommer på besök. De ska ju få kaffe eller vin. (Detta gäller alla besökare, välkommen till oss.) Och så kommer gästerna och vi umgås och sen när de har gått inser jag: ingen gick på toa. Alltså, de gick inte på toa, alls. De bara "hej då!" efter middag och kaffe och havreöl och vin och vatten och en fidel castro och fyra timmars trivial pursuit. Jag fattar inte hur det går till. Kunde de gå normalt på vägen hem, brukar jag fundera. När jag är på besök hos folk så har jag gått på toa typ tre gånger innan de ens har plockat undan disken.
Tragiskt och sant.

Var är Malin? Hon är på toan. Så är det.
Du hittar mig på toan.

Kommentarer

Frida sa…
En del har ju stora problem med att gå på toa antingen offentliga eller hos andra. Det har inte jag. Måste man gå så måste man gå, det går inte att hålla sig. Jag kan också hinna gå två eller tre ggr om jag är och hälsar på hos nån, du är inte ensam ;)
Malin sa…
Wo hop! Ja, jag har ett flertal nojor, men toaskräck är inte en av dem och jag kan göra både nummer ett, två och eventuellt tre på alla toaletter som bjuds.