En kedja av internetklick

leder till att jag sitter och tittar på ett foto av skulpturen Upptåg som finns i kaféet på Norrlands universitetssjukhus. Den tittade jag på varje dag under tiden vi bodde där när lillan hade fötts. När jag ser på bilden minns jag hur jag kände den tiden. Och det är lycka. Man kan nästan glömma bort lyckan, man kan bli förvånad när man kommer ihåg den när man tänker på hur svår tiden var. Vi visste inte om C skulle överleva. Bara nuet fanns. Många stunder var hemska. Men jag var ju så lycklig. Lycklig som aldrig förr.


Kommentarer