Inte hela vägen.

Första veckan som heltidare lider mot sitt slut. På ett sätt har det varit skönt att vara mer på kontoret, eftersom jag inte har behövt ha något dåligt samvete för jobbet här. Nästan allt som jag ville hinna har jag hunnit med. (Man bara, "aha", det var så det var uttänkt.)

Men nog har jag varit tröttare på kvällarna. Jag tycker ju att jag har skurit ner på det där som kallas fritid en del redan. På ett skönt sätt, alltså. Du vet, ibland så hade jag ett slags dåligt samvete för att jag inte gjorde sånt som är roligt också. Jag hade dåligt samvete inför mig själv.
Det är ju givande och kreativt att läsa böcker, hålla på med foton i datorn eller skriva blogginlägg till exempel. Eller att meddela sig med omvärlden, skriva någonting på facebook. Det har jag ju accepterat att jag inte har tid med i samma utsträckning. Och det är en befrielse att tillåta sig att ramla ner och kletas fast på soffan efter att C har somnat utan att behöva producera några roliga tankar.
Men jag har inte kommit hela vägen. Jag vill inte gå och lägga mig. Nej. Låt mig sitta fast i soffan likt en solsmält chokladkaka en längre stund. Låt mig umgås slappt med min man.

Men Malin, vakna upp nu, det där är inget att tonårsstöna över. Det är bara ett val, som en vuxen människa måste göra.
Om jag lägger mig klockan 22 betyder det att jag orkar leka med C när jag kommer hem från jobbet. Om jag är uppe längre betyder att jag får lite mer tid under veckorna som bara är avspänning. Så det är ingen idé att rösten irrar upp i det övre registret under meningar som omärkligt glider över i sarkasm...
"Nej men det är väl så här livet måste se ut, det är inget att vara bitter över, det blir bra, det gäller väl bara de närmaste tjugo åren eller så" <-- här är rösten gäll
Inte alls någon idé.

Kommentarer