Förgängligheten.

Det här med att livet kan ta slut. När som helst. Det känns påtagligt den senaste tiden. Jag vet inte varför.
Världen, och det. Hur kommer det att gå med miljön och det.
Ärr stannar på kroppen för evigt. Lillos lungor som bär med sig spåren av hennes första tid. Det är ett fakum. Det finns många faktumar som när man tänker på dem kan upplevas lite ledsamma.

Jag satt och läste en barnbok för Lillo om universum. Slutade förstås med att jag satt och läste den ensam och helt gripen.
"Solens liv. Solen är 4,6 miljarder år. Solen ska dö om sju miljarder år."
Jag bara, harkel. Ska solen dö?
*blir deppig*

Brukar vanligtvis inte låta mig beröras av sånt som ska ske om längre än 5,5 miljarder år, men just nu är jag känslig.

I övrigt är jag nöjd över mitt kavajval idag.

Toabild.

På tröjan: en hund!