Nu något om barnuppfostran.

Läser det här av Hanna inklusive kommentarerna och blir djupt tacksam att jag inte har ställts inför situationen då man blir så desperat att man överväger att prova en skrikmetod för att få barnet att sova. Jag har ingen aning om vad folk tycker om min och Ns barnuppfostran, men om något skulle jag gissa att folk anser att vi daltar.

När vi var i Malå kom det på tal att två av barnen som närvarade, en av dem var C, äter dåligt ibland.
"Och då kommer den stora frågan, ska man tvinga sitt barn att äta?" sa en förälder.
Samtalet gled över i annat medan jag tänkte att vi aldrig har övervägt att låta C lämna sin matstol innan vi har försökt truga i henne så mycket mat som möjligt. Ungen ska komma ikapp de som är tre månader äldre, vi har alltid trugat och i sista hand gett henne det hon tycker är godare om hon har vägrat äta det som bjudits. Vi har inte fjantat med några principer om att äta upp på tallriken. Har hon inte accepterat slottsgryta så har det blivit mango- och bananpuré istället. Övergripande mål: C går upp i vikt. Har man ett helt friskt och vanligt barn har man nog mera av ett spann att röra sig i.

Det är dumt att döma andra, för man vet ju inte alls vad föräldrar har testat innan de börjar låta sin unge ligga och skrika sig till sömns. Om ingen kan sova under lång tid kanske det är det bästa? Men jag kan inte tänka mig hur jobbigt det skulle vara både fysiskt och mentalt att börja med någon metod mitt i natten där vi ignorerar den gråtande C som står i sin spjälsäng och ser på oss under den okända tidsrymd det skulle ta innan hon ger upp. Får ont i hjärtat när jag läser artikeln i Vi föräldrar som varnar för att 5-minutersmetoden tränar föräldrarna att ignorera sina föräldrainstinkter och sitt barns behov. Ber till Gun att jag inte behöver äta upp orden om att jag aldrig tänker testa den metoden.