"Straffet för öppenheten i öppenheten"

Jag läser lite i efterskott den här texten av Isobel Hadley-Kamptz och blir irriterad över den första kommentaren.

"Skulle du anställa en person som liksom du själv skyltar med gränslöshet och dålig hälsa? Om det finns tio andra likvärdiga kandidater? Så ser arbetsmarknaden ut idag."

De senaste veckorna har vi jobbat mycket med tillgänglighetsfrågor på min arbetsplats. Det handlat om att lära oss om hur vi skapar produkter som är till för alla, oavsett funktionsnedsättning. Och också hur vi kan se till att alla kan jobba här, även om de har någon typ av funktionshinder.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i sin text att hon har problem med stress och ångest, men ett problem utöver det är att hon är öppen med själva problemen. Alltså. Hon har sökt jobb (nu har hon fått ett) och under jobbsökeriet har det varit ett problem att hon är ärlig med sina besvär, hon har fått tona ner sig, inte skriva om det, för att framstå som mer anställningsbar.

Den som skrev kommentaren argumenterar så grunt. Hen gömmer sig bakom någon slags uppfattning av ett uppenbarligen oföränderligt läge, alltså "det ser ut så här på arbetsmarknaden". Det vill säga, ingen vill anställa någon som är funktionsnedsatt eller löper risk för att bli sjukskriven. Därför gör Isobel fel, tycker hen. Men den större frågan är väl om vi vill att det ska vara så här? I så fall så kan ju alla som har någon brist ta och dra något gammalt över sig, för "arbetsmarknaden ser ju ut så". Folk med synskador, hörselnedsättning, ADHD och halvsidesförlamning kommer ändå inte att få något jobb. Att installera en hörslinga i sammanträdesrummet är för mycket begärt, nej, Gunhild kan inte få jobba här, för hon har hörapparat. Arbetsmarknaden ser ut så.

Alltså, det krävs så lite ibland för att alla ska kunna delta. Ibland krävs det mer. Ibland förändringar som är så enkla som att lägga fruktskålens apelsiner i en plastpåse. Vad är det som vi vill sträva efter? Är det ett samhälle där alla måste anpassa sig efter arbetsgivarens behov, eller en arbetsmarknad där man med justeringar, förändringar och flexibilitet kan undanröja hinder för massor av människor. Den här synen på att arbetsgivarens perspektiv är det som räknas och anställda alltid ska vara flexibla. Den håller inte och det kan inte vara så.

Kommentarer

Cilla sa…
Gick en kurs om funktionshinder på uni och då berättade en föreläsare att det ofta struntas i att ta hänsyn till funktionshindrade när nya områden byggs, trots att det egentligen alltid ska vägas in. Istället tvingas funktiobshindrade till ett litet urval av boenden i vissa områden. Man pratar så fint om att ingen ska diskrimineras, men det efterlevs knappast.
Malin sa…
Men det är ju lag på att bygga så folk kan ta sig fram. Hur funkar det då? Är det ingen som kollar efter?
Det jag har hört senast är att byggbolag vill ha dispens från lagen när det gäller studentbostäder, för att det blir dyrare att bygga så att alla kan ta sig fram, eller nåt. Så studenter med funktionsnedsättning ska få bo någon annanstans.
Cilla sa…
De som kollar efter kanske mutas med pengar, eller så var de för upptagna av att planera temafest för våra skattepengar. Neej det är bara ja som är paranoid, samhället styrs med empati och god moral, inte med pengar.
Kattis sa…
Jag jobbar ju med rekrytering och jag tycker inte att det är dåligt. Funktionsnedsöttningar är ju jättevanliga och går i många fall att lösa jätteenkelt. Jag vill inte ha ett samhälle där man bara duger om man är perfekt! Nä våga acceptera folk!