Um, ifall jag var otydlig

i inlägget i onsdags så tvingar vi inte vårt barn att äta. Längre. När hon skulle lära sig amma och senare äta på flaska, det vill säga bli fri från sondmatning, så försökte vi att få henne att äta fast hon grät och inte ville. Vi hade nämligen ingen aning om hur vi borde göra. Vid utskrivningen råkade saken komma på tal med en sköterska och hon sa att vi ska göra tvärt om. Sluta direkt som C inte vill. Och hon sa att det var dumt att ingen sagt det åt oss tidigare.

Vad jag menar med att truga är därför att testa några tuggor till för att göra sig säker på att hon inte gillar maten, sen göra något trix som till exempel ge henne majskrokar som hon får äta samtidigt som maten, ge efterrätten först, byta mat eller så.

Jag kan alltså meddela för den som inte vet: Pusha ett barn att stoppa saker i munnen som det inte vill ha = dåligt. Låta barnet bestämma takten och äta sånt det gillar, även om det bara är bananmos = bra.

Kommentarer

Cilla sa…
Jag blev trugad med en hel del eftersom låg under viktkurvan från födseln tills jag växt klart i princip. Inget tvång dock utan mer på kompromissnivå, vilket inte har skadat mig på nåt sätt. Minns bara att jag tvingade i mig några skedar extra. Jag hade inte så stor aptit heller märkligt nog, nu får man anstränga sig för att hålla den i schack :S Tror det är bra att truga lite o framför allt hålla det hälsosamt, men på en frivillig nivå. Jag minns det som att många, inte bara mina föräldrar försökte få mig att äta mycket fett och kolhydratrika saker, o att det bara gjorde min aptit för det ännu mindre. Typ pannkakor, mycket smör osv. Den grejen har förföljt mig ända upp i 20-årsåldern att folk tjatat på mig att äta mer kakor så jag går upp lite (typ arbetskamraten Agda). Men nu är ju sånt det bästa som finns tyvärr, hehe, o nu går jag ju upp av det. Nä men det jag skulle komma fram till var att det är helt ok att truga, men inte överdriva för mycket bara så att barnet känner sig som att det ska ätas för att andra blir nöjda då (nu syftar jag på barn som är några år och kan resonera så).
Malin sa…
Så trugeriet fick alltså motsatt effekt på dig! Inte så konstigt förstås, när man tänker efter. Truga kanske är fel ord för vad jag håller på med, man tänker ju på den där mostern som bara "ääät mer ris à la malta nu" när det redan kommer ut ur öronen. Jag försöker leka och busa mig till att hon ska äta lite mer. Nu ska jag rannsaka mig själv så jag inte gör något som är negativt för C. *rannsakar* Ska inte lägga några värderingar i hur mycket/lite hon äter. Alltså - man får ju acceptera att en del barn är mindre och smalare än genomsnittet också och det måste få vara helt okej, så länge det inte skulle påverka hälsan.

Ang. hela inlägget, jag fick bara värsta tvånget att försvara mig efter att jag läst vidare om matning och sånt via länkar på en annan blogg jag läser, Hannas blogg. (Man kanske tror att föräldrainstinkten skulle få en att göra rätt i alla situationer, men tyvärr så fattade jag och N ingenting i det här fallet förrän vi hade fått råd av proffs.)