Ändra stil för sin partner.

Den här diskussionen hos Katta Kvack var ju mycket intressant. Jag har kommenterat i den och jag är förstås den Malin som gnölar som en emotionell gruppterapideltagare om att det inte alls är så självklart att "mitt utseende är bara mitt" och att man med Mia Törnblomartad självkänsla skaffar rosa hår även om man vet att ens partner tycker det är fult.

Min make N är av typen som ger förslag på smink, kläder och frisyrer han tror att jag skulle passa i. Exempel på saker N föreslagit genom åren:
  • Ljusbeige läppstift. Vi satt i bilen då, det var år 2005 och jag gav honom iskall tystnad.
  • Parkasliknande jackor. Någon månad sen under en tevereklam. Jag vill dock ha en gubbrock (substantiv) och när N ser det kommer han att förstå.
  • En kort, tuff frisyr. Cirka en vecka sen. Då jag blev stött över att han inte uppskattar mitt långa hår sa han att "det är ju alltid roligare med något nytt".
 N föredrar en stil på kläder, hår och smink. Den stilen har inte jag. Det är ett faktum.

Det där är ju inte så lätt! Alltså, jag vet ju att han skulle tycka jag är jättefin i en del saker. Men det skulle ju inte vara min stil. Om jag ser på mina kläder genom hans ögon så skulle det kunna leda till att jag rensar ut halva min garderob. Därför gör jag inte det. Inte längre. Men jag får tänka mig för, för att inte anpassa mig.

Samtidigt har vi två format varandras stilar, gnuggats av mot varandra genom åren. Både när det gäller heminredning och kläder har vi smittat varandra litegrann. När vi möttes hade jag orange hår och klänning i regnbågsfärger. Nästan direkt bytte jag ut hårfärgen till min naturliga mörka, för att N tipsade om det. Det var kanske en akt av undergivenhet, eller? Sånt där tycker jag är otroligt intressant att tänka på och nästan omöjligt att reda ut. Sju år senare föredrar jag mitt mörka hår. Jag passar bäst i det. Det är min egen åsikt. Jag lovar. Och N har mjuknat för och till och med börjat tycka om färgstarka retroinslag i inredningen.

Jag och N pratade om det där i fredags. Han har aldrig anpassat sin klädstil efter några önskemål från mig, helt enkelt för att jag aldrig kommit med några. Jag tycker att hans stil är fin. Men jag har ju anpassat mig efter andras smak och förväntningar. Både när det gäller Ns smak och hur man förväntas klä sig på mitt kontorsjobb.

Är jag förtryckt för att jag inte kommer till jobbet i kaftan? Nä. Jag och N kom fram till att såna klädkoder nog är en del av vår kultur som vi aldrig slipper ifrån. Ändå känner jag att det är viktigt att kunna presentera sig på ett sätt som man själv föredrar. Det är viktigt att klä sig i plagg man trivs med, det mår man bra av. Då kan det bli krockar då och då. Det är bra att ha något rum i sitt liv där man kan se ut som den man tycker att man är. Men det är inte något som självklart är jätteenkelt. Det beror nog på hur stark man är.

---
Tillägg: Samt vad man jobbar med och hur mycket ens favoritstil skiljer sig från normen om hur man borde se ut.