Barns oro.

Jag kommer ihåg en familj på gatan där jag växte upp. Dottern var min bästa kompis under ett par år. Familjen var engagerad politiskt och för miljön. Jag blir lite varm när jag tänker på hur jag följde med dem på en demonstration mot kärnkraft när jag var liten. Flickan var naturligt medveten om miljöproblem och jag kanske blev påverkad, jag har för mig att jag var ett sånt där barn som präktigt stod för rättvisa, mot apartheid och för världsfred och miljön. Jag kommer ihåg en dag när min kompis blev ledsen, det var över skogsskövling eller miljöförstöring i allmänhet. Hon grät.
"Men kan de inte bara sluta hugga ner alla träd!"
Mamman tröstade och höll om henne.
"Vi måste ju använda en del av skogen till sånt vi behöver. Vi måste göra papper att torka oss i rumpan med."
Vi var kanske nio år eller så och jag blev förvånad över hur mycket hon hade oroat sig över sånt som inte gick på djupet för mig.
För ett par år sen såg jag en flicka, cirka fem, i ett teveprogram där barn skulle berätta hur de trodde framtiden skulle se ut. Flickan såg bekymrad ut vid frågan.
"De kanske inte har så mycket färger i framtiden."
"Nähä."
"De har nog mest brunt. Och mörka färger."
Jag och min mamma som såg på programmen fnissade lite, men mamma sa att det är nog inte så lätt för alla barn som växer upp idag att tänka på framtiden.

Kommentarer