Helgen.

På lördagen tvättade jag kläder och N sportade på förmiddagen. Sen gick hela familjen och fikade på museet. C har framfört önskemål om att få börja äta själv, så hon fick på eget bevåg inmundiga en skivad banan.

In the prevning kom Ns näst minsta och näst sladdigaste lillebror och hälsade på.Vi åt en fisk som jag måste visa bilder på sen. (Jag håller på att dokumentera alla Ns snygga middagar för att göra ett MASSIVT EPOS av dem vid tillfälle. Aktuell fisk var inte bara snygg utan även ful, lika med spännande.)

På kvällen tyckte lillebrodern att vi skulle se filmen The pianist. Jag var motsträvig, eftersom jag visste hur det skulle vara. Och så var det också. Första halvan av filmen: Gråt, gråt, gråt, konstant gråt. Obs, inom mig, för att inte göra bort mig. Under andra halvan hade redan alla barn, gamla och gravida gått åt, så då gick det lättare.

Men alltså, den där filmen är ju helt fruktansvärd och fantastiskt bra. Jag har aldrig sett en så stark andra världskrigsskildring, inte Shindlers list eller någonting. Inte konstigt att den vann guldpalmen. Men den är ju ingenting som man vill sitta och mysmoffa chips till direkt.

Nu ska jag gå och dricka kaffe med mina arbetskamrater.