Livshändelseveckan.

I förrgår påbörjades resan som jag varit så vidskeplig över att jag tydligen knappt berättat om bokningen för närmaste släkten, vi åkte till Uppsala för att fixa Cs njurreflux.
Njurreflux, det är något så lajbans som att ledningarna mellan urinblåsa och njurar saknar en sån där backventil som hindrar pinket från att rinna tillbaka upp till njurarna hur som helst. Sedan utskrivningen från sjukhuset i november förra året har C ätit en förebyggande dos av antibiotika för att hindra allvarliga urinvägsinfektioner.

Under tjugosju timmar färdades vi tvåhundra mil med flygplan och tåg tur och retur till akademiska sjukhuset, där en kirurg ordnade till Cs utrustning. Hon sa att operationen var lyckad. Statistiken säger att nittio procent av barnen blir bra efter ingreppet, så om sex veckor ska vi få undersöka C igen. Om det ser ut som det ska då slipper C fortsätta med medicin.

När man opererar sig för njurreflux så får man en liten kanin, se bild. "Deflux" står det på dens mage. Metoden hette så. (Om du undrar hur det går till så sprutas en gelé in i urinledningarnas mynningar så att de blir trängre.)

Samtidigt så verkar det som att vi ska köpa ett hus, något som framkom av ett telefonsamtal med en mäklare under lunchen i sjukhusrestaurangen.

Underförstått i den kliniska texten ovan: Det galna i att flyga med barn (kastar huvudet bak i flygplanstolen och ropar "give it to mi käptin, säg att vi snart ska landa" och det stora ruset/extrema känsloläget/adrenalinkicken/känslan av att man klarar allt när vi faktiskt gör det).
Oron för C som dock skulle genomgå en enkel och rutinartad operation, men med narkos. Ömheten för patienten i världens minsta sjukhusrock i en mentalsjukhusaktig spjälsäng. (Pat. var dock glad under  sjukbesöket.)
Satt ute i det lilla förrummet med de andra papporna medan N, trygghetsföräldern, fick vara med i operationssalen tills C var sövd. "Hon är så liten" sa han efteråt.
Den stora lättanden och lyckan på tåget mot Arlanda över hur allt har gått bra och vi har klarat det.
Hur energin var slut på flyget hem och man unnade medpassagerarna att höra "men sitt stilla nurå förrrr fan" när barnet konstant vred sig och tjöt i famnen efter någon oplanerad, outhärdligt lång väntan på att få komma ut på startbanan.

Kommentarer

Kattis sa…
Men oj. Hoppas allt visar sig ha funkat super. Hejja C, Malin och N!
JennyB sa…
Ja, heja er! Hoppas ni får en lugn och skön helg efter nervresan. :)
Malin sa…
Tack! Vad glad jag blir över att ni är så fina.
Hoppas allt är finfint! Hon är så duktig lilla C, och ni. Kramar <3
Malin sa…
Tack Cissi, kramar till dig med!
Henrik Fakir sa…
Det går säkert finfint med lilla C. Hon verkar klara det mesta, den lilla krabaten.
Många kramar
Malin sa…
Kul att se dig igen Henrik, jag tror du har rätt och kram tillbaka!