Meh! Nu drömde jag ju om Sandy och allt, som en typisk neurotiker.

Något jag funderar över är hur jag som förälder ska hantera den här berättigade oron för framtiden som jag har. Du vet, världens instabila ekonomi och varåt det pekar med det. Och klimatförändringarna och varåt det pekar med det. Jag har själv svårt att se en "ljus" framtid. Visst, jag... öh, gillar att tänka på sånt. Alltså, mitt intresse för skräck och science fiction har flutit över i att jag skräcknjutit av att läsa om verkliga katastrofhypoteser och värsta tänkbara scenarion i olika sammanhang. Men all kunskap jag har samlat på mig, speciellt efter att ha jobbat med miljöfrågor, har ju skapat en verklig och berättigad oro. Jag tänker mycket på det. Det går nog inte en enda dag utan att jag tänker på framtiden och är orolig, faktiskt.

Jag vill inte få det här till ett individproblem som kan lösas med mindfulness, för det är jätteviktigt att ta problemen på allvar. Och ta ansvar för dem så gott man kan. Minska sin miljöpåverkan, se om sitt sparande. Men hur ska jag hantera vetskapen att jag som enskild individ inte alls har kontroll över utfallet? Jag vill defintitivt inte att C ska vara orolig över framtiden, samtidigt som både jag och N vill att hon ska bli en ansvarstagande person som är medveten om viktiga saker. Den där instinkten att skydda henne från kunskap om allt vad miljö/ekonomihot heter funkar inte riktigt.

Kommentarer