Att vara i tvättstugan

i husets källare efter klockan tio och komma att tänka på husets spöke, Torsten. Läskigt. Jag försöker peppa mig med att jag har dammsugaren i högsta hugg. Om Torsten dyker upp kan jag rikta munstycket mot honom och så sugs han in i det, tänker jag. Eftersom han är ett spöke. Om han inte sugs in är han nog bara en psyksjuk luffare.

Så länge vi har bott här har ingen av oss sett en skymt av Torsten. Vi har dock hittat hans sopborste i vårt förråd. Den var märkt med hans namn. För att skydda Torstens integritet behåller jag förstås efternamnet för mig själv.

Även fast man kan försöka tänka ut möjliga logiska förklaringar till andra grannars utsago om att ha träffat Torsten efter hans död så är det svårt att hålla fast vid sånt när man går genom det mörka trapphuset. Av nån anledning hjälper det inte alls heller att tänka att det skulle vara "lite häftit" att se ett spöke, för att få nåt personligt tecken på att det finns en fortsättning efter döden. Man tänker bara enläskigskugga neeej, lalalalala!

Kommentarer