Dagis, uppföljning.

Tjena!
Jag ville skriva om hur det kommer sig att C ska börja på förskolan i förtid. Vi hade ansökt om en plats den första april. Men redan i förra veckan kom ett brev hem där vi erbjöds en plats från och med femte mars. Jag blev bara glad, först.

Jag är lite av en late adapter och fattade inte att det skulle bli jobbigt med dagis. Jag hade ju sett på C att hon behövde mer stimulans än att bara vara hemma med mig och hur glad hon blev av att träffa sina kusiner. Jag hade funderat.
"Hmm. Vad finns det för ställe man kan gå till där en liten unge kan få leka, träffa andra barn och vara i en trygg miljö?"
"... Ett daaagis."

Förskolan ville ha in papper på att vi tackade ja och tillsammans med det, ett sex veckor långt schema över vilka timmar vi tänkt ha C på dagis. Vi bara, öh? Vet ej. Vi har inte haft något barn på ett dagis någon gång. Har de till exempel några tider som vi bör hålla oss till, undrade vi. Därför ringde jag till förskolan.

Jag talade med en pedagog som berättade att barnen brukade äta frukost vid åtta. Klockan nio går de ut och dagiset har som längst öppet till sjutton. Det var ju bra att veta, men jag reagerade på att hon pratade med mig som att jag var ensamstående. Trodde hon att jag var det?
"När du lämnar"
"När du hämtar"
"När du ska skola in henne"
"Var jobbar du, är det inom vården?"
"Vilka arbetstider har du?"

Till det här hör att när vi ställde oss i kö för förskoleplats så skulle vi på blanketten fylla i en vårdnadshavare 1, som stod i kön. Och en "medsökande". Vi fyllde i Ns namn i rutan för vårdnadshavare 1 och angav mig som medsökande. Barn- och utbildningsförvaltningen placerade ändå in mig, mamman, i kön och registrerade mig som vårdnadshavare 1.
Luleå var inte redo.

Hur som helst. När nu jag började förbereda mig för att börja invänjningen den femte mars kom plötsligt oron. Jag fick separationsångest från min lilla korv. Tänkte en massa saker, som att ingen får vara dum med C på dagis. Det här med att de sticker iväg på promenader ganska ofta, det gjorde mig lite nervös. Tänk om hon bara är var som helst och man inte vet hur man ska få tag i ungen? Tänk om barnen är elaka, tänk om personalen inte har tid och så vidare och så vidare.

Då ringde pedagogen från förskolan upp mig igen.
"Hej! Går det bra om ni börjar inskolningen den 26:e februari istället?"
Jag sa nej. Det ville jag inte. Jag hade förväntat mig att få sätta C på dagis i april och sedan blev det mars. Ska det bli februari då också? Nej, det kändes inte bra, sa jag.
Pedagogen tryckte på.
"Vi har en brytpunkt första mars har vi upptäckt, och vi vill gärna ha in barnen innan dess."
"Vad är det för brytpunkt?"
"Rent krasst handlar det om ekonomin. Om barnet inte skrivs in hos oss före första mars får vi inga pengar."
Vi pratade länge. Jag tog upp Cs dåliga immunförsvar och att jag hade förväntat mig två veckor att vara hemma med henne. Pedagogen pratade om separationsångest och att det ändå bara var en vecka tidigare än vad vi redan hade sagt ja till. Cs lungor hinner inte växa mycket på en vecka. Och till sist gav jag mig. Jag vill absolut inte att relationen med förskolan ska börja på ett dåligt sätt. Pedagogen berättade då mycket och länge om dagisets verksamhet och hur bra barnen brukar ha det där och det lät jättefint. Hon ville även ha det till att det var något normalt att föräldrar känner så här, the bastard. Jag förstår förstås att hon har rätt. Men när vi hade lagt på grät jag som Lille Skutt.

Kommentarer

Hanna sa…
Börja med tretimmars dagar? Två timmar? Kör en aslång inskolning... Om det går alltså.
Malin sa…
Ja, pedagogen föreslog en längre inskolning, och när jag kollat med f-kassan att det är okej att ta ut föräldrapeng medan man är med barnet på dagis så känns det genomförbart.