Från Sunderbyn till Umeå med sjuktransport.

Jag och N hade inte sett vårt nyfödda barn på nästan ett dygn. Det kändes som en evighet. Klockan tretton dagen efter hennes födelse fick vi klartecken på att en skåpbil fanns tillgänglig där vi båda kunde få åka med till Umeå. Jag var nyopererad och hade ont. Jag spändes fast på en bår i bilens bakutrymme. N satt i ett vanligt bilsäte och vi hade sällskap av en äldre dam. När avresan närmade sig gick den uniformsklädda chauffören ur bilen.
"Vi har regler som säger att vi inte får köra mer än ett visst antal timmar. Om jag kör till Umeå och tillbaka överskrider jag det."
In i bilen klev en ung man med långt hår i hästsvans, hårdrockströja och göteborgsdialekt.

Självsäker som han var struntade den nya chauffören i att slå igång gps:en tills vi hade kommit i närheten av Skellefteå. Det visade sig då att den äldre damen skulle ha klivit av i Piteå. Han hade kastat om städerna.
"Oj, det har blivit fel här. Går det bra att vi vänder?"
"Ja, vi har väl inget val?" sa jag.
Resan som skulle ha tagit fyra timmar tog sex, mina smärtstillande slutande verka och jag petade i mig nya tabletter som tog udden av smärtorna i magen. Vi var framme i Umeå klockan 19.00. När personalen välmenande tvingade oss att äta middag innan vi fick träffa C grät jag och åt samtidigt, men har ändå aldrig fått i mig ett mål mat snabbare.

Kommentarer