Från Umeå till Sunderbyn med ambulansflyg.

Två månader hade gått. C bedömdes frisk och stor nog för att flyttas till vårt hemsjukhus. Jag var nervös under dagen för resan. Vi kunde inte få reda på förrän strax innan flyget ifall vi fick åka med alla tre i planet eller bara två. I så fall fick den överblivna föräldern ta bussen. Personalen från Sunderbyn anlände och det visade sig att det bara var två som fick åka flygplan. Jag var för nervös för att resa ensam så N blev bussresenär.

Jag tittade något chockad på medan sjuksköterskan från Sunderbyn stoppade in C i transportkuvösen. Jag hade aldrig sett någon handskas så vårdslöst med henne. C skrek i kuvösen och sjuksköterskan ojade sig och försökte trycka in nappen i munnen på henne. Sen vände hon sig mot mig.
"Du kan gå ner till flygtaxin nu. Vi ska gå och äta lunch, men när du kommer fram till flygplatsen kan du gå in i planet och vänta på oss där."

"Var är ambulansen? Jag ska följa den så vi kommer fram samtidigt" sa taxichauffören när vi började rulla ut från sjukhusområdet.
"Ehm, jag vet inte. De skulle äta lunch."
"Skulle de äta lunch?"
Efter en paus sa han att jag borde gå in och vänta på flygplatsen när vi kom fram, eftersom det var det enda stället jag kunde få skydd från regnet. Det ösregnade nämligen.

"Här är alltså grindarna där ambulansen kommer att köra in till flygplanet. Men där borta är ingången till flygplatsen, gå in och värm dig där."

Jag vågade inte stanna så länge inne på flygplatsen eftersom jag var rädd att personalen i ambulansen med C skulle komma och inte förstå var jag var någonstans. Jag gick ut och ställde mig vid grindarna efter en kort stund. Det fanns en station för att dra sitt passerkort som hade ett litet tak av plast. Jag ställde mig under det. Ambulansen kom till sist och sjuksköterskan drog upp dörren.
"Stackare! Din stackare! Jag trodde det var öppet här!"
"Nej, det är ju låst" sa ambulansföraren.

Kommentarer

Åh! Jag blir så arg av alla idiotiska missar och dumma prioriteringar av personalen. Tyvärr kan ju en del av det ha sin förklaring i nedskärningar och pressad personal och tyvärr röstar ju majoriteten av svenskarna för det samhälle vi har idag. Det är synd och skam att denna majoritet lurar sig tro att statusprylar och annat skit betyder något, när det egentligen är helt värdelöst. Människan effektiviseras bort.
Malin sa…
Ja, jag tror definitivt att brist på pengar i vården är en del av problemet, ihop med dålig organisation och konstiga regler, som inte personalen kan göra nåt åt. Men det är de borgerliga som har infört dem tyvärr, på 90-talet. Så jag hoppas ju på en ny politik med mera (skatte)pengar till vården och mer frihet för läkare att bestämma över patienters vård. Det är ofattbart hur viktigt det är. Och det är ju för de sjuka och svaga, inte för oss som behöver recept på migränmedicin nån gång.