"Ni kommer att lära känna C bättre än vi"

sa sköterskorna och läkarna i Umeå. "Om ni ser något som inte vi ser, så säg till, det är bra om ni uppmärksammar oss på något som verkar fel."
På NUS inkluderade man föräldrarna i vården, men personalen var alltid närvarande. De bevakade C och ansträngde sig för att lära känna hennes beteende och behov. Lustigt att säga så om ett sånt litet barn, men det är klart att de också har behov och saker de föredrar.

En sjuksköterska som var hos oss en eftermiddag och hjälpte mig med att vila med C på bröstet var aktiv i att rätta till hennes liggställning, kalibrera respiratorinställningarna och bädda i hennes kuvös. Efteråt berättade han för mig vad han hade lärt sig om C under sitt pass.
"Hon tycker om att ha det lite tajt och ombäddat runt om sig, så att något tar emot när hon boxar och sparkar. Då trivs hon."
Jag kände mig fullkomligt trygg med honom. Att C slapp boxa och sparka ut i tomma intet var viktigt. För ett barn som egentligen skulle ha varit kvar i magen är allt en påfrestning. Fysiskt obehag stjäl uppmärksamhet från kroppens system. Den lilla kroppen har bara en viss mängd energi att jobba med och om C till exempel låg obekvämt så gick energin åt till att fokusera på det istället för att pumpa runt blodet i kroppen eller att andas. Då pep hennes larm.

Det fanns många såna enkla diagnoser som vi tyckte mycket om.
"Hon vill byta sida."
"Hon har en fis på tvären."
Den bästa av alla: "Det är larmelektroden som sitter löst."

I Sunderbyn använde man också helt och hållet metoden med att involvera föräldrarna i barnets vård. Till och med att mata barnet dygnet runt, fast vi lyckligtvis fick dispens från ett mål per dygn.
"Det är ni som känner C bäst" sa personalen. Skillnaden var att de inte lärde känna C över huvud taget. De såg hennes puls och andningsfrekvens på en skärm i sitt kontrollrum. De spenderade ingen mätbar tid tillsammans med C i hennes sal.

Ansvaret för att övervaka Cs allmäntillstånd låg på mig. Det gjorde mig stressad. Fastän risken att förlora C hade minskat för varje vecka och varje gram hon ökade i vikt, hade jag tvångsmässiga tankar om att hon skulle ryckas ifrån oss, under november månad. Jag var rädd. Jag hade förlorat tilliten till sjukhuset.


Det är en god tanke att föräldrarna ska vara närmast barnet och sant att de känner barnet bäst. Det finns en poäng i att sköterskorna höll sig borta, för att försöka ge vår nybildade familj något eget. Men det fungerade inte. Det blev inte trygghet, familjemys och privatliv. Vårt barn hade oväntat fötts tre månader för tidigt. Vi hade redan spenderat två månader på sjukhus när vi kom till Sunderbyn och barnet hade varit i fara hela tiden. Kunde man inte vänta sig att vi hade fått se och vara med om mycket? Det kunde väl inte tänkas vara orimligt att jag var trött, kanske nedbruten. Ändå lade personalen obekymrat ansvaret för att hålla koll på Cs hälsa på mig.

Under de ungefär två månader vi bodde på Sunderby sjukhus gick det som högst en vecka mellan Cs antibiotikakurer. Hon blev sjuk gång på gång.

Kommentarer

Henrik Fakir sa…
Så som jag sagt tidigare var det ett hissnande äventyr som rullades upp efter det där sista frejdiga bröllopsinlägget. Men ett äventyr med lyckligt slut blev det ju. Hoppas äventyret fortsätter ett bra tag till, vill verkligen fortsätta läsa.

Många kramar
Henrik
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Ni är helt fantastiska!! Och ni gjorde ju bevisligen allt rätt enligt de hemska omständigheterna, lillot ser ju ut att må hur bra som helst nu. KRAM!
Malin sa…
Vad roligt Henrik och ja, det gick ju så bra som vi hade kunnat önska med lilla C. Kram!
Fröken H: Tack och C är ju verkligen en pigg och glad typ, det är härligt. Kram!