Om barndop.

I somras kommenterade en vän att vi inte hade haft dop för C. "Nej, det hade vi inte, första året har varit så kaotiskt. Just dop hade vi ändå inte tänkt ha. Jag hade funderat på en namnfest, men nu är hon så stor, så det får vara."  Vännen blev frågande och jag förstod att dop var något han såg som obligatoriskt. Så här ser jag på barndop: Det är något man kan ha av tradition eller för att släkten ska få tillfälle att träffa barnet. Men för mig är det en religiös grej. Föräldrarna får svara på om de tycker barnet ska tas upp i församlingen och följa den kristna tron. Jag tycker C ska få välja själv om hon vill göra det när hon blir större. Det fick jag göra, jag blev inte döpt när jag var liten. Och namnfest är en ny och kul grej som man kan ha för sitt barn eller vara utan, precis hur man vill.

Kommentarer

Henrik Fakir sa…
Jag håller med dig, dop är väldigt religöst. Går man inte i kyrkan regelbundet så ser jag ingen vinst i att döpa barnet i kyrkan. Namngivningsfest är mycket trevligare och känns mer avslappnat. Om man mer regelbundet går till kyrkan kan det vara mer meningsfullt, men om det är som för mig att dop, bröllop o begravningar de enda gångerna så känns det inte meningsfullt.
Precis som du skriver är det bättre att lämna detta till barnet själv att bestämma. Tradition är ett väldigt dåligt argument bara för man alltid har gjort en sak betyder inte att det är bra att göra det igen, igen och igen.

Kram Henrik
Malin sa…
Ja, tradition är ju inte lika med bra. Däremot tycker jag dop är ett jättebra sätt att få släkten att träffa barnet och fira lite att det har kommit. Det funkar ju förstås lika bra på en namngivningsfest, men jag förstår att folk ändå väljer kyrkan även om de inte är religiösa, för det blir mycket enklare praktiskt, med en som leder showen och lokal att fika i. Men jag kan som inte släppa det där med religionen, som du säger. Det är något med att lägga en ed som känns lite fel i magen.