Sjukhuset, uppföljning.

Hej!
I DN i söndags gick första delen i en granskning av den svenska sjukvården. Jag var upprörd efter läsningen och samtidigt så var det skönt att få en förklaring på de konstigheter, som nästan är för många för att komma ihåg, som vi var med om under tiden på sjukhuset i Sunderbyn när vi bodde där med lilla C och även i alla kontakter vi har fått ha med sjukhuset efteråt.
Det finns en mängd regler som vårdpersonal måste hålla sig till, ekonomiska regler, när de utför sitt arbete. Jag ska ta upp ett exempel som vi var med om som illustrerar saken.

C är svårstucken. Under sina första månader i livet har hon haft så många nålar i venerna på händerna och fötterna, i armarna och benen att det har bildats ärrvävnad som gör att det är svårt att pricka in nålar i hennes blodkärl idag. En av de otaliga undersökningar hon var med om var en röntgen av hennes njurar, i höstas på Sunderby sjukhus. Det ska och skulle gå till så här. Vi föräldrar och C kommer till barnmottagningen, där en sköterska ska sätta en nål, en venkateter, i hennes arm. Den nålen tejpas fast och ska sitta där, tills vi någon timme senare har nästa tid, uppe på röntgenavdelningen. Där ska en annan sköterska spruta in kontrastvätska i katetern och därefter röntgas C.

Vi visste hur det brukade vara när C ska stickas och berättade det för sköterskorna. De gjorde ändå ett par försök. Till sist visade sig att det inte gick att fästa nålen.
"Äsch. Vi får ta och ringa ner nån från röntgen som sprutar in kontrastvätskan direkt" sa då en sköterska. Hon ringde samtalet och en sköterska kom och sprutade snabbt och lätt in medlet.

Jag blev paff. Varför hade det inte planerats på det sättet från början? Varför hade vi fått en kallelse med flera tider på olika avdelningar om det inte alls var nödvändigt? Snarare tvärt om. Det hade ju blivit mycket smidigare och mindre smärtsamt för patienten och oss anhöriga om sjukhuset planerat besöket efter våra behov från början.

Ja, men det ska jag säga dig. Att det beror på att sköterskan som kom ner från röntgen nu, för att ge C sprutan, hon fick inte betalt för det arbetet hon utförde. Genom att C fick en första tid för nålsättning på barnmottagningen och en andra tid för kontrastinsprutning och en tredje för att röntgas så fick sjukhuset betalt för varje gång. Ett tokigt system av kostnadsposter och vad sjukhusen har rätt att ta ut ersättning för avgör hur de bokar och behandlar patienterna.

Jag vill bara säga att en del sjukhus har lyckats att göra just det som jag upplever att Sunderbyn inte gjort, att anpassa vården efter patienten. Fastän de kanske förlorar pengar på det. Just för att vi aldrig upplevde någon otrygghet eller konstighet på Norrlands universitetssjukhus var det ett extra stort glapp att komma till Sunderbyn. På NUS visste till exempel alla läkare allt om C. På Sunderbyn frågade ena läkaren oss, föräldrarna, om Cs ögonundersökningar. En njurläkare hade koll på njurarna, en hjärnläkare på hjärnan och den läkare som gick jouren hade ingen koll på nåt. Sköterskorna frågade mig om när C skulle ha sina mediciner, och vilka. De underbara sköterskor som var så kallat patientansvariga för C, som alltså var våra trygga punkter i virrvarret, fick sällan vara hos oss. För bemanningen utgick inte ifrån vilken patient som vilken sköterska hade ansvar för.

När den ena fantastiska sköterskan som hette Annika satte upp en lapp på väggen i Cs sjuksal med rutiner för när slangar och sonder skulle bytas, då var lappuppsättningen en rutin hon själv hade hittat på. Eftersom ingen av de andra, många många, sköterskorna hade någon sån rutin såg de inte lapparna.

I reportaget i DN beskrivs hur fru B, maka till den döende Herr B som texten handlar om, skriver stora lappar själv, och sätter upp ovanför makens säng. Där står det vilka mediciner han absolut inte bör ha. Och jag förstår henne och känner igen mig. Så ska det inte vara.

Kommentarer