Tjena!

Det här med att jag skriver om sjukhuset nu.

Kanske är det förskolestarten som har rört upp känslorna, att jag ska lämna över C i någon annans händer igen. Hur som helst mår jag bra varje gång jag har skrivit ett inlägg. När jag fick krisen på sjukhuset tog jag mig också ur den genom att skriva om det som varit jobbigt (inte i bloggen). En dag i Sunderbyn samlade våra två egna sköterskor ihop sig själva och en läkare satt en stund och pratade med mig på salen. Läkaren sa något i stil med att jag verkade ta det på ett bra sätt. Sjukhusvistelsen, alltså.
Jag försökte verkligen att ta det på ett bra sätt. Jag tror inte jag har tagit något annat på ett så bra sätt som jag tog Cs för tidiga födsel och allt som följde på det. Det var jag tvungen till. Jag hushöll med energin till det som var viktigt och koncentrerade mig på framsteg och på att vara i nuet med C.
"Vi har ju henne nu."
"Finns det liv så finns det hopp."
"Hon har inte haft något larm nu på tio sekunder. Vilka underbara sekunder det här är."

I Umeå var oron som störst, men lyckan var överväldigande. Vi flöt fram i en gräddsås av lycka som visade världen från sidor som jag aldrig hade sett. Innan C fanns visste jag inte att världen var så vacker. Ett tillfälle, det kan ha varit den tredje dagen efter att C föddes, stod jag och såg på henne. Hon låg på Ns bröst. Det var sladdar och slangar runtom, men de såg jag inte. C var det vackraste jag hade sett. Lyckan fyllde mig ända ut i fingerspetsarna och tårarna började trilla. Jag grät av lycka över att hon hade kommit till oss.

Juli, augusti och september i Umeå, oktober och november i Sunderbyn. I november tog min energi slut. Mörkret föll, träden var kala och svarta och lyckokänslorna var som bortblåsta.

Kommentarer

Anonym sa…
Vill säga nåt klokt men kommer inte på något. Beundrar din styrka, har läst dina tidigare inlägg om er sjukhusvistelse och man blir chockad hur det fungerar. Men jag vet av egen erfarenhet, fastän jag nu hade en sk vanlig vistelse på BB, att det stundtals är minst sagt en förvirrad personal. Jag minns att jag kände en sådan lättnad att få komma hem. Blev bara stressad i den miljön. Och vad ska då inte ni ha kännt... Beundrar det!
JennyB sa…
Att skriva om något är väl ett av de bästa sätt som finns att bearbeta ett trauma. Man kan vända och vrida på sin upplevelse, betrakta den från olika håll, lägga till, formulera om.
Vad det innebär för mig som följer bloggen är att jag får inblick i en hisnande okänd värld. Berättelsen griper tag så starkt! Då, precis när det hände, läste jag uppdateringarna samtidigt som jag höll tummar & tår för att allt skulle gå bra. Men det var ju inte bara för att "få reda på vad som hände sen" - de episoder du skriver nu berör lika djupt.
Så tack för att du delar med dig av den här resan. Det är stort.
Malin sa…
Anonym: tack och vad trist att du också upplevde brister.
JennyB: <3