Tjena!

Det här med att jag skriver om sjukhuset nu.

Kanske är det förskolestarten som har rört upp känslorna, att jag ska lämna över C i någon annans händer igen. Hur som helst mår jag bra varje gång jag har skrivit ett inlägg. När jag fick krisen på sjukhuset tog jag mig också ur den genom att skriva om det som varit jobbigt (inte i bloggen). En dag i Sunderbyn samlade våra två egna sköterskor ihop sig själva och en läkare satt en stund och pratade med mig på salen. Läkaren sa något i stil med att jag verkade ta det på ett bra sätt. Sjukhusvistelsen, alltså.
Jag försökte verkligen att ta det på ett bra sätt. Jag tror inte jag har tagit något annat på ett så bra sätt som jag tog Cs för tidiga födsel och allt som följde på det. Det var jag tvungen till. Jag hushöll med energin till det som var viktigt och koncentrerade mig på framsteg och på att vara i nuet med C.
"Vi har ju henne nu."
"Finns det liv så finns det hopp."
"Hon har inte haft något larm nu på tio sekunder. Vilka underbara sekunder det här är."

I Umeå var oron som störst, men lyckan var överväldigande. Vi flöt fram i en gräddsås av lycka som visade världen från sidor som jag aldrig hade sett. Innan C fanns visste jag inte att världen var så vacker. Ett tillfälle, det kan ha varit den tredje dagen efter att C föddes, stod jag och såg på henne. Hon låg på Ns bröst. Det var sladdar och slangar runtom, men de såg jag inte. C var det vackraste jag hade sett. Lyckan fyllde mig ända ut i fingerspetsarna och tårarna började trilla. Jag grät av lycka över att hon hade kommit till oss.

Juli, augusti och september i Umeå, oktober och november i Sunderbyn. I november tog min energi slut. Mörkret föll, träden var kala och svarta och lyckokänslorna var som bortblåsta.