Två saker jag har velat skriva om.

Det är inte spännande, bara det senaste.

Det praktiska
Att flytta till huset har inneburit stora förenklingar i vårt dagliga liv, det där med att hålla hushållet i skick, släpa hem mjölkpaket och så vidare. Från 44 kvadratmeter tre trappor upp utan bekvämligheter till 120 kvadrat att vandra i, bland diskmaskin och tvättmaskin, i markplan.

Första dagen när jag insåg att jag inte skulle behöva handdiska: ilning av lycka. Både jag och C tyckte illa om när jag diskade. Om jag inte gjorde det när hon sov och på det sättet förstörde nöjet med dagens enda paus, stod hon och grät och drog mig i byxbenen hela tiden. Det gjorde hon inte om jag lagade mat eller vek tvätt, det var bara diskning hon avskydde. Tvätta kläder i egen tvättmaskin är fortfarande, efter tre veckor, roligt om du kan tro det.

Att handla mat tidigare innebar att jag planerade hur tung kasse jag orkade bära samtidigt som jag bar barnet och skötväskan uppför trapporna till lägenheten. Det blev jobbigare ju tyngre C blev, och i slutet fick jag en konstig matthet i benen som jag fick stå och stampa ur. Nu är det bara att glida in i huset med vagn och allt. Jag lastar vagnen full på affären och knakar iväg hemåt. Jag har handlat följande vid samma tillfälle, ensam med C: hushållspapper, toapapper och blöjor. Fatta.

Att vara mammaledig nu igen
Det är så här jag tror att jag hade föreställt mig att en föräldraledighet borde vara. C är ett och ett halvt år och nu förstår jag vad andra har pratat om. Att det är en härlig tid, det är mysigt och att man kan och vill gå på promenader eller strosa i affärer. Nu är det mycket enkelt att ta med C till ett kafé och dricka kaffe eller äta lunch. Det är synd att min syster inte är mammaledig samtidigt som mig den här vändan.
Observera att mammaledighet med litet barn i ett hus mitt i vintern inte är enbart kul. Pauser behöver man. Förra veckan strulade det med Cs lunchvila, om hon fick sova på dagen så somnade hon inte på kvällen. Det löste jag genom att ställa in lunchvilan. Det innebar i sin tur att jag inte fick någon paus ifrån att ta hand om henne under veckan. Jag blev olycklig.

En annan sak. Jag och N delar inte på föräldraledigheten längre, de här sista tre månaderna tar jag själv. En på jobbet påpekade det.
"Innan du fick barn hade du tänkt att ni skulle dela fifty fifty och en massa saker."
"Ja, och att C skulle in på dagis vid tolv månaders ålder, så det blev effektivt" fortsatte jag att kåsera över mig själv.
Jag fick aldrig ur mig att anledningen till att vi inte delar är att N inte ville det. Jag hade gärna fortsatt att dela tiden med honom, men vi var oense om när C skulle börja på dagis. N tyckte att hon var redo i januari, men jag ville vänta längre för att skona hennes immunförsvar. Vi löste det genom att jag tog på mig den sista perioden av föräldraledigheten. Och jag är glad att jag gjorde det.
N kompenserar mig genom att hjälpa till med att betala till mitt pensionssparande, vilket är det mest romantiska jag har varit med om.



Kommentarer

Frida sa…
Jag tog de sista sex månaderna själv med G, men det gick bara fint, för A tog allt med G när han kom hem från jobbet så jag fick vara för mig själv ett tag. Dock så var vi båda överens att G skulle börja på dagis när han var ett, och det har vi inte ångrat. Man har fått gå igenom den första, jobbiga perioden när dom (och en själv) bara är sjuk hela tiden, det kommer oavsett hur gammal ungen är, tyvärr. Dagis baciller är inte som andra baciller. Dom är nån sorts mutation som skapat superbaciller som infekterar även den mest resistenta människa (som undertecknar, jag tror inte att jag någonsin har varit så sjuk som jag var under Gs första halvår på dagis) och det går inte att unkomma :P
Malin sa…
Ja, jag vet att barnen måste gå igenom det där med alla sjukdomar oavsett när det blir, för att bygga upp sitt immunförsvar. Bara det att C föddes utan det vanliga startpaketet som ungar vanligen har i sitt immunförsvar, plus kan drabbas värre om hon får nåt på lungorna, så det kändes tryggare att låta både henne och lungorna växa till sig lite.

Alltså, det där med att vi vuxna också blir sjuka en massa! Va fanken, vad sur jag blir över det. Vi har ju redan gått igenom det där. Orättvist.