Desperation mitt i mormorsglädjen, skriver Kerstin Lönngren.

Jag är gammal och allt är mitt fel! Född på 40-talet hör jag till den generation som ställt till det. Aningslösa och med en oändlig framtidstro har vi efterkrigsbarn levt våra liv i ett ständigt tillväxtrus. Mer, större, rikare, häftigare.  
... 
Nu är vi varje månad i allmänhet bortåt 30 Grand Panthers, som visar vår oro utanför riksdagshuset. De flesta av oss är äldre, några går med rullator. Vi håller tyst och fredligt upp våra plakat med bild på barnbarn och en uppmaning till politikerna att ta sitt ansvar och prioritera klimatfrågan.

Kersin är engagerad i gruppen Grand Panthers som arbetar för att få upp klimatfrågan på agendan och jag grinar av finhet när jag läser blogginlägget för föräldravrålet.

Kommentarer

Ja vad fint! Man kan göra skillnad genom att ändra sina egna vanor, det krävs både individansvar o sanhällsansvar tror jag, om det ska gå framåt. Men få kan göra stor skillnad, beundrar dessa tanter som säkert påverkar politikerna! Det är trist att många väljer att rikta sin ilska mot invandrare och annat destruktivt politiskt engagemang, sorgligt, men jag tror att vi går framåt i miljöfrågan! Det går sakta, men man får hålla sig optimistisk och göra det man har möjlighet till idag!
Malin sa…
Ja, jag känner likadant!