Om att teckna.

Tjena!
Jag ville skriva om att teckna. Jag har insett att jag är, jag är, jag är, jag är en... konstnär.
Det här har inte märkts ännu. För jag har nämligen inte skapat någon konst hittills. Men något har förändrats, och nu vet jag att jag vill det. Skapa någonting, alltså. Det var efter att C föddes som jag började längta efter att måla och skapa. Jag började se bilder och mönster inom mig och har gjort en del skisser som jag vill förverkliga.

En grej med det här är att jag har aldrig tidigare... inte kunnat teckna något som jag velat teckna. Fattar du? Tidigare var jag en ängslig tecknare. Strecken skulle bli fina. Jag spårade aldrig ur i en bild. Testade inte så mycket olika. Men jag var nöjd med mina resultat och det gick bra med uppdrag och så. Jag längtade inte efter att kunna nåt annat.

Det där med att "rita fint" är något som det kan ta länge att frigöra sig ifrån. Det tog länge för mig, i alla fall. Teckna avbildande och verkligt är ju högt rankat, så det höll jag på med. I övrigt tittade jag på andras illustrationer för att förstå vad som var bra och försökte ibland inspireras, det vill säga apa efter. Av nån anledning hade jag svårt att låta mig teckna vad jag själv ville, vad handen ville ha ut, alltså. Men nu upplever jag alltså att min egen stil har frigjorts, jag vet vad vill göra för något och är inspirerad.

Det är bara det att det är svårt. Första gången vi hade fått i ordning här i arbetsrummet, det fantastiska stora arbetsrummet som vi har i huset, så satte jag mig ner framför ritbordet med alla mina pennor och tänkte Skapa. Jag njöt, för jag hade längtat så länge och det hade funnits få möjligheter att hålla på med det i lägenheten, där inget ritbord rymdes. Jag lade ett vitt papper framför mig och insåg att jag vet ju för fanken inte hur man gör! De sakerna som jag vill teckna och måla nu, det ska ju bli rätt. Och jag har inte tecknat sånt förut. Hur gör jag? Vilka slags färger ska jag använda, måste jag måla på duk? Tänk om det inte blir som jag ser det i mitt huvud? Och så vidare. Jag är tillbaka på noll.
Det är lite komplexframkallande, men ganska spännande.

Kommentarer