Unbreakable.

Inspirerad av Karins text Bättre och sämre vill jag berätta en historia.

Hö hum. Jag var ju som sagt dålig i gympa när jag var ung. Den vanliga kritiken gympalärarna lämnade var att jag var för försiktig. Jag tyckte själv också att jag inte var nåt ämne. Jag hade dålig kondis och var helt enkelt dålig i sport, ansåg jag. Det visste jag om mig själv, medan jag huffade mig fram igenom coopertest och basketträningar under ungdomen. Dålig fysik var en del av min identitet och jag visste att jag inte hade några fysiska förutsättningar för att bli bra i nåt. 

En dag i högstadiet skulle vi stå med benen i nittio graders vinkel mot gymnastiksalens vägg. En jobbig övning. Den urartade också i en tävling, mellan klassens tjejer om vem som kunde sitta längst. En efter en föll undan. Men jag satt kvar. Till sist var det bara jag och en extremt sportig baskettjej som orkade sitta kvar mot väggen. De andra stod runtom oss, kommenterade och gav tips till baskettjejen om hur hon skulle kunna klå mig. Kanske var det lite jobbigt att klassens nörd helt plötsligt var starkare i benen än den både populära och tränade baskettjejen, för de hejade på henne. 
"Det blir oavgjort!" ropade en av hennes kompisar desperat, för att få ett slut på det hela.
Men jag knöt nävarna och höll ut tills baskettjejen gav upp och reste sig. Jag vann.

HA HA HA HA!

Hälsningar
Peter Parker