Ville säga nåt klokt

efter Hannas inlägg där hon undrar vad vi önskar att någon berättat innan vi blev gravida/blev föräldrar till ett spädbarn. Men... Jag har nog glömt allt!

Jag tänkte för några månader sen. Allt med C är lätt nu, ingenting är svårt. Måltiderna, leken, att klä på. Det är förstås inte som att C slänger på sig overallen själv och sticker ut till lekparken, men något hände för ett par månader sen som gjorde att allting ändå definieras som lätt, jämfört med när hon var liten. Vi har kommit över det jobbigaste. Hon har utvecklats och är så pass självgående att det där konstanta arbetet inte behövs längre.

När jag stod vid köksbänken för en tid sen noterade jag att hennes skrik har slutat ha den där tonen som riktigt små barn har. Den som totalt splittrade ens psyke på en sekund, det jobbigaste ljudet i världen som säkert har en mycket bra evolutionär funktion, eftersom man blir fullständigt galen om man inte kan få ljudet att upphöra direkt. Nu finns det inga rester av spädbarnsgråt i Cs läten längre. Hennes gnäll är inte direkt Beethoven förstås, men det är inte... så där.

Du vet den där enorma effektiviteten jag upplevde när jag kom tillbaka till jobbet efter min första period som mammaledig? Jag fick hur mycket som helst gjort på en dag och en halvtimmes lunchpaus var en evighet?
Det har gått över nu.

Kommentarer