Det här

som Johanna tar upp:
En tjej, som är urtypen för socialt kompetent och härlig människa, jag gick på folkhögskola tillsammans med berättade en gång att hon bara spelade social, att hon egentligen var jätteblyg.
Såna har jag funderat på under min ungdom och tänkt att deras "blyghet" nog ligger på en annan lägstanivå än vad min gör, så att säga.
Nå, jag spelar inte i alla fall. Är jag trevlig och talför så är det för att jag är avslappnad och glad och när jag är blyg så är jag tyst och ser dum ut. Eller som "sju svåra år", som Ns mamma sa en gång, nähäpp, det hade man tydligen inte glömt, nej.

Kommentarer

Unknown sa…
Jag har också tänkt ganska mycket på det där. För jag kan verkligen inte spela socialt kompetent eller framstå som avslappnad om jag inte är det på riktigt också. Ibland har jag tänkt att mina problem kanske är allvarligare än deras? Ibland har jag tänkt att de kanske generellt tycker bättre om människor än vad jag gör, så att de anstränger sig mer? Haha, jag vet inte...
Malin sa…
Ja, eller hur... Jag tänkte på nåt när jag läste din bok, Li, måste skriva om det.
Malin sa…
Tillägg: jag tror du har en poäng i att inte tycka lika mycket om, eller alltså, söka acceptans hos grupper av människor på samma sätt som andra?
JennyB sa…
Det är jäkligt intressant det där, att en introvert person liksom wallraffar som utåtriktad fastän det kan vara rent plågsamt. Vilken ansträngning, att hela tiden låtsas.
Tror själv att jag är en sån där mittemellantyp (ambivert). Vissa dagar trivs jag finfint mitt i vimlet; högljudd, dominant och utåtriktad. Andra dagar har jag ett starkt behov av isolering och vill inte interagera med någon. Utom katterna.
Malin sa…
Ja, så jobbigt det måste vara va!