Det här

som Johanna tar upp:
En tjej, som är urtypen för socialt kompetent och härlig människa, jag gick på folkhögskola tillsammans med berättade en gång att hon bara spelade social, att hon egentligen var jätteblyg.
Såna har jag funderat på under min ungdom och tänkt att deras "blyghet" nog ligger på en annan lägstanivå än vad min gör, så att säga.
Nå, jag spelar inte i alla fall. Är jag trevlig och talför så är det för att jag är avslappnad och glad och när jag är blyg så är jag tyst och ser dum ut. Eller som "sju svåra år", som Ns mamma sa en gång, nähäpp, det hade man tydligen inte glömt, nej.