Lite provocerande.

Jag läste ett inlägg av Underbara Clara om fem timmars arbetsdag. Hon skriver att hon arbetar fem timmar om dagen med sitt företag och att hon inte får mindre gjort än när hon jobbade åtta timmar. Som förälder har hon blivit mera effektiv och därför skull det säkert gå att korta ner arbetstiden på de flesta jobb, utan att för den skull minska på produktionen.

Mina två kommentarer till det:
"Önskar jag kunde hålla med, men jag har ett kontorsjobb som kommunikatör. Jag har testat att jobba 75 procent och att jobba 100 procent. När jag jobbade 75 procent var jag mycket stressad och hann inte med det som fanns på schemat. När jag gick upp till heltid löste sig det. Nu jobbar jag heltid med ett barn som nyss har börjat på dagis. Det har varit massor av vabbande. Jag är tillbaka i samma stressade känsla som när jag jobbade deltid. Det funkar inte på min arbetsplats att få samma gjort på mindre tid. 
Däremot känner jag igen mig i att jag på det stora hela får MYCKET mer gjort nu, som förälder, än jag fick när jag inte hade barn. Jag har blivit tränad i effektivitet under föräldraledigheten." 
"Sen att man är trött, snurrig i huvudet och att livet känns proppfullt när man jobbar åtta timmar om dagen, det sant, det håller jag med om och det innebär att vi bör jobba mindre, få bättre arbetsvillkor. Färre timmar OCH mindre jobb under dessa timmar. Annars blir det bara kaos."

När jag tänker på saken kommer jag på en grej, jag jobbar ju mer än heltid. Egentligen. Försäkringskassan kliar sig i huvudet vid varje ansökan från mig, för jag har en heltidstjänst och en inkomst från mitt företag. På kvällarna när C har somnat och på helgerna när jag får en stund över så fixar jag med firman. Och det är klart att jag skulle vilja ha ett liv med mera luft i. Och mer tid till det jag får ut mest av.

Men å andra sidan, jobbar inte alla mer än heltid? Vad är egentligen arbete? Är det mer arbete att sitta på en stol framför datorn än att laga mat och diska? Jag stod och tänkte härom kvällen, medan jag tömde diskmaskinen, att livet är arbete. Och det är naturligt. Man mår bra av att arbeta också. Arbeta som typ bönder gör, tänker jag då. Du vet, plöja och så. Baka bröd, tvätta kläder, slå åkern. Jobba för att administrera livet. Och fixa med sitt förlag, skriva avtal, göra bokpaket, skicka dem med posten... Sånt som man ser ett syfte i.

Då menar jag inte det högeffektiva, koncentrerade arbetet som många ägnar sig åt åtta timmar varje dag på sina kontor, med uppgifter som de kanske inte har fått vara med och skapa själva. Och därför känns de inte lika meningsfulla. Och som gör att man kommer hem med brus i huvudet och med bara en liten fnutt av tid kvar, till att krama sitt barn innan hon lägger sig. Det är inte livet, för mig.

Jag är alltså helt för en generell arbetstidsförkortning, till kanske sex timmar per dag. Men i så fall måste ju arbetsuppgifterna också minska proportionerligt. För den motsatta utvecklingen tror jag att vi har upplevt under de senaste åren. Att arbetsmängden har ökat på många tjänster, du vet på grund av just effektiviseringar och nedskärningar. Men vi jobbar fortfarande samma antal timmar. Då blir folk snurriga.

Kommentarer

Jag tror att det kan komma många positiva effekter av minskad arbetstid, ex mindre arbetslöshet och sjukskrivningar, större livskvalitet osv. I längden borde det bli en vinst för samhället.
Malin sa…
Ja, just det! Fler kan ju få jobba då! Hurraaa, det vore trevligt. Samt att vi kan konsumera mindre men våra mindre och gulligare löner :)