Perspektiv.

Nu är det Institutet på radio och de pratar om att för 74 000 år sen dog mänskligheten nästan ut för att en kommande istid kombinerades med ett otajmat vulkanutbrott. Bara tvåtusen individer återstod vid krisens slut. De är upphovet till alla oss.

Sånt där visar hur himla känsligt det kan vara för en art med en klimatförändring om det tillkommer andra gupp i vägen samtidigt. För ett tag sen läste jag en diskussionstråd på Internet där det härjade några klimatskeptiker. En tant skrev
"Vet ni att det finns bevis för att det en gång i tiden har vuxit palmer på nordpolen. Och vi människor är ju här än idag!"
När jag läste det blev jag arg. Argumentet var inte bra, eftersom palmerna på nordpolen växte för 50 miljoner år sen och vår art bara har  funnits i ungefär 200 000 år. Vet hon, tanten, hur många arter som har dött ut på grund av klimatförändringar under jordens historia? Och även om hon menar att människan är en tålig och anpassningsbar art, som skulle kunna överleva extrema klimatförändringar som grupp, varför tar hon för givet att just hon, eller hennes nära och kära och barnbarn skulle överleva en katastrof?

Alltså, det är möjligt och troligt att människorna som art skulle kunna överleva stora svårigheter igen, till exempel en värld där medeltemperaturen har höjts drastiskt. Vi är så utspridda över jorden och smarta. Men då menar man ju att ett visst antal individer överlever. Och det hjälper ju inte för alla som dukar under.
Den där tanten, om man skulle fråga vad hon tyckte om bristerna i djurindustrin, lovar hon skulle svara med tom blick
"Men det är ju naturligt att människor äter kött, vi är allätare."
Ba snälla, snälla, tvinga mig inte att ändra på några av mina vanor, jag vill bara äta LCHF och flyga till Thailand.