Berättelser.

Vi människor skapar så mycket berättelser, jag menar både fiktion och sånt som nyhetsreportage. Berättelser är något vi väljer ut att skildra, och både när det är påhittat och på riktigt väljer vi vad och vem som ska skildras och som är värda att berättas vidare om, som lyfts ut och blir en berättelse. Nu ligger N på soffan med C och läser boken "Leni blir en bebis" av Emma Adbåge. Leni är en unge som är hemma med sin pappa som verkar vara pappaledig. "Nu ska vi städa" säger pappan och det är något som Cs pappa också säger ibland. Genom att det har skildrats i berättelsen kan C känna igen sig i det, det kan ge en genklang i hennes liv och det har blivit till ett fenomen som är känt, som finns liksom. En har sagt till mig att hen inte tyckte att jämställdhet i berättelser, då pratade vi om tecknade serier, var viktigt. För hen trodde inte att vi påverkas av berättelser. Men jag tycker det är viktigt. Historien, alltså den i historieböcker, är också berättelser. Och om det är någon speciell del av sexismen jag blir störd av just nu, så är det sexism genom exkludering, alltså att kvinnor och flickor helt enkelt inte får vara med. Jag gillar ordet "hen" just för att det inkluderar alla. Men jag är även väldigt positiv till "hon".