Berättelser.

Vi människor skapar så mycket berättelser, jag menar både fiktion och sånt som nyhetsreportage. Berättelser är något vi väljer ut att skildra, och både när det är påhittat och på riktigt väljer vi vad och vem som ska skildras och som är värda att berättas vidare om, som lyfts ut och blir en berättelse. Nu ligger N på soffan med C och läser boken "Leni blir en bebis" av Emma Adbåge. Leni är en unge som är hemma med sin pappa som verkar vara pappaledig. "Nu ska vi städa" säger pappan och det är något som Cs pappa också säger ibland. Genom att det har skildrats i berättelsen kan C känna igen sig i det, det kan ge en genklang i hennes liv och det har blivit till ett fenomen som är känt, som finns liksom. En har sagt till mig att hen inte tyckte att jämställdhet i berättelser, då pratade vi om tecknade serier, var viktigt. För hen trodde inte att vi påverkas av berättelser. Men jag tycker det är viktigt. Historien, alltså den i historieböcker, är också berättelser. Och om det är någon speciell del av sexismen jag blir störd av just nu, så är det sexism genom exkludering, alltså att kvinnor och flickor helt enkelt inte får vara med. Jag gillar ordet "hen" just för att det inkluderar alla. Men jag är även väldigt positiv till "hon".

Kommentarer

Linda sa…
Såklart kan vi påverkas av berättelser! Jag blir upprörd när folk påstår annat. Sen spelar det förstås roll vem som skrivit berättelsen, ur vilket perspektiv och i vilket syfte.
Såklart kan man lära sig om jämställdhet både ur berättelser och genom vardagliga erfarenheter! Keep up the good work! ;-)
Sliven sa…
Historien skrivs av vinnarna, heter det ju. Redan där exkluderas ju förlorarens perspektiv (med tanke på att just historia är typ krig, krig och lite mera krig). Vilket torde kunna appliceras även i andra sammanhang.

Jag gick, apropå genus och barnlitteratur, en kurs där vi fick veta att det finns (fanns?) en tendens att flickor fick höra sagor där flickor och pojkar var hjältar, och således fick chans att identifiera sig med bägge könen, medan föräldrar till pojkar i större utsträckning valde bort flickhjältar i tron att de inte var intressanta eller viktiga för gossebarn. Pojkarna fick således mindre chans att identifiera sig med en flicka som hjälte.

Jag tycker att det är en viktig tankenöt: om du aldrig fått smaka alternativen, hur ska du då kunna bilda dig en uppfattning? Identifikation är så mycket mer än könstillhörighet, liksom.
Malin sa…
Jag bara öh! Har jag fått två bra kommentz på den här? Vad glad jag blir! Tack Linda, Word på det liksom!
Sliven: jag har också tänkt på det, att flickor som huvudperson bara verkar vara viktigt för föräldrar till just flickor. Pojkarna kan få fortsätta tro att de lever i en könsseparatistisk värld, blä.