Idag är jag stött över följande.

Att unga feminister, eller över huvud taget feminister på Internet, är så upptagna av utseendeidealen. Bara utseendeidealen. Ja, idealen är hemska. Men när det ska till mer i livet än att kunna klä sig snyggt inför sin klubbkväll med tjejkompisarna... förlåt... till exempel att försöka ha ett barn och ett arbetsliv, då blir det så tydligt hur sexismen går som ett nät igenom allt, långt bortom sminkindustrin. Den påverkar hela livet. Sexismen orsakar inte bara de dock hemska komplexen för magfettet. Den påverkar mina livsval och storleken på min plånbok. Och den ställer förväntningar på mig, hela tiden, som inte ställs på N. Den gör att män med familjer har grundkänslan av att allting löser sig. Utan att de behöver göra någonting. För att kvinnorna löser det. För att det är vår hemska tradition.

Varsågod för att stycket ovan innehåller ordet ”hemska” tre gånger.

Att sexismen har lett till skönhetsideal för kvinnor som inte går att leva upp till är ett resultat av att kvinnor reduceras till objekt, och det är förstås det stora grundproblemet.

I våras gick jag förbi en butik där de hade skyltat med (förstås kvinnliga) skyltdockor. De hade tagit loss huvudena och ersatt med lampskärmar. Det tyckte jag närmade sig höjden av objektifiering av kvinnor, i ordets rätta bemärkelse.

Ann Heberlein skrev bra om objektifieringen i DN för några veckor sedan. Hon tog upp det här med att de moderna kriminalserierna ofta använder unga, vackra kvinnor som lik. Hon noterade att det har blivit modernt med döda kvinnor i populärkulturen förut i historien. Hon noterade att det sammanföll, precis som nu, med att det pågår en kvinnlig frigörelse i samhället. Hur som helst är det alltså väldigt vanligt att när det ska synas ett lik i bild, i till exempel CSI Miami, så tar man ett ungt, kvinnligt lik. För att det är snyggt.

En modetidning hade gått steget längre och använde döda, kända kvinnor som modeller i ett modereportage. De hade alltså till exempel sminkat och klätt en modell som poeten Sylvia Plath och lagt ut henne dekorativt framför en gasspis och tagit vackra foton av det till sin tidning. Det sjuka fenomenet är en följd av att kvinnor är extremt objektifierade, alltså att kvinnor är så reducerade till sina utseenden att det inte ens behöver finnas en levande kvinna där, det räcker med kroppen. Det är egentligen logiskt, enligt det tänket alltså. Där tycker jag man har nått den ultimata formen av objektifiering av en person. Att personen inte ens behövs, inte alls. Om hon dör lite snyggt, utan stora skador eller så, så funkar hennes lättklädda modellkropp skitbra i teve. Med lite klatschigt, rött blod omkring.

Jag är troligen stött över många fler saker.

---
Förresten tycker jag du ska läsa Tanja Suhininas blogg. Hon ger ofta upphov till aha-upplevelser i sina texter om feminism och annat, till exempel i sitt inlägg om objektifiering.

Kommentarer