För en evighet sedan.

Idag fick jag en fråga om Cs första tid och jag blev förvånad över hur det kändes att prata om den. Jag var som en sån där som blir intervjuad i Plus och som ler och pratar lugnt, tills de plötsligt börjar gråta och vifta mot kameran att stänga av. Jag har med lättnad lämnat vistelsen bakom mig och tänker aldrig på den, "minns" den knappt liksom, men kroppen minns tydligen.

Kommentarer