Bitter skriver igen.

Jag minns UNGDOMEN. Det var när man trodde att man var på väg någonstans. När man stod bredvid en grönskande björk i en speciell klänning och upplevde det inom sig som en slags filmscen. Som att det var en del av en handling. Livet var meningsfullt och inramat av musik. Jag tror att man var romantisk. Man tog mycket foton på fester på crazy ögonblick och skrikskratt och efteråt tänkte man att de fotona hade fångat någonting viktigt. Det är det som är skillnaden tycker jag, nu när jag är vuxen. Jag upplever inte att jag är på en sån där resa på väg mot någonting, längre. Allt det där ytliga som var så viktigt, frisyrer och sånt. Kanske var det för att allt kunde bli en väg till ett nytt jag?

Jahopp, livet kom och man blev trettiotre och kan klä sig coolt eller ha rött läppstift eller vara osminkad och det är inget speciellt med det. Min personlighet är färdig nu. Jag lämnar på dagis, jobbar, äter min mans mat, springer efter barn, skickar upp foton på instagram, ligger i soffan. Så ser veckorna ut som jag ramlar genom tills jag kommer till helgen. Det är ju inte riktigt sant att ingenting leder till någonting som vuxen. Veckan leder ju faktiskt till helgen.

Har fått vitt hår. Hejdå.

Kommentarer