Kylan.

Nu har det varit kallt i en vecka eller så. När jag går ut genom dörrarna efter jobbet blir jag som chockad av temperaturen och drar ett snabbt andetag som fastnar flera gånger på vägen ner. Efter den korta promenaden till hållplatsen idag gick jag tacksamt in i den varma bussen och tittade ut på den livsfarliga kylan. Det är 22 minusgrader. Barn och dåligt klädda, akta er. På vägen hem tittar jag på den stilla, frusna miljön. Kylan omfattar allt och busskurer, skyltar och plank är inkapslade i vitt, som lyser i mörkret. Snöflingorna är kusligt perfekta nu, varje droppe fukt har sugits in i en torr kristall. Det är snustorrt och iskallt och som att allting ligger i dvala. Ingenting kan ju leva här, kom jag plötsligt på idag, fast vi gör ju det ändå uppenbarligen. Med hjälp av skalbyxor. Och som en av Cs förskollärare sa tycker vi om kylan bättre än plusgraderna, för det är så här det ska vara. Jag håller med. Det är inte skönt, men det är rätt.



Kommentarer