Rättelse. Och mera barn.

Vår vigsel den 23 juli 2011, den sista bilden på mig gravid. Jag var i vecka 24, i sjätte månaden. Jag hade femton veckor av graviditeten framför mig, men något hade hänt och dagen efter föddes C. Hon vägde vid födseln 720 gram och var 33 centimeter lång. Hon föddes med ett akut kejsarsnitt som gjordes omsorgsfullt, för att skydda hennes ömtåliga kropp. Snittet var så stort att jag inte får föda barn som vanligt efteråt. C fördes med ambulansflyg till Norrlands universitetssjukhus i Umeå medan jag och N stannade kvar på sjukhuset i Sunderbyn till dagen efter.

Jag pratade med en läkare nyligen. Jag har förstått att min kropp har brister, jag kommer med all sannolikhet inte att få ett fullgånget barn någon gång oavsett vilka ingrepp som görs. Det är trycket på livmodern som är kruxet.

Eftersom jag fick barn dagen efter mitt bröllop hade jag tänkt mig att det var den mentala stressen och nervositeten som satt igång förlossningen hos mig. Men läkaren förklarade att sån stress inte kan starta värkarbetet, det är osannolikt om det inte är en extrem situation med akut dödsfara. Och så fort går det inte. Det handlar istället om fysisk stress. Att lyfta och bära medan barnets ökade tyngd pressar nedåt i livmodern. Troligen var min kropp redan i på väg mot förlossning på fotot ovan. När jag läser bakåt i bloggen ser jag vad jag hade för mig under graviditeten och jag aktade mig verkligen inte alls. Vi renoverade hemma och jag målade, jag dansade och hoppade. Dagen innan bröllopet var jag själv och städade och bar tunga trädgårdsmöbler uppför en sluttning för att förbereda vigseln. Troligen var det det som blev för mycket för kroppen.

När jag enbart tittar på fotona av min gravida mage blir jag lycklig och mjuk. Nu vill jag vara gravid igen. Men när jag läser vidare efter den 23 juli blir jag rädd. Vi kan inte vänta oss att ett andra barn ska vara friskt och starkt från starten. Ska jag våga? Följer du med mig i så fall och håller i handen?

Kommentarer

huldra sa…
Ja. Det kommer jag. Och det är fantastiskt modigt om du vågar dig på den resan igen, men vet du, jag tror att nästan alla föräldrar som har fått sitt första barn och allt har gått bra, har den här typen av tankar. Att det vore att utmana ödet att försöka igen. Att balansen rubbas om man har mage (sic!) att vilja ge det första barnet ett lika fantastiskt syskon. Sådana tankar hade jag inför mitt andra barn - hela graviditeten blev en lång jämförelse där första graviditeten blev mall. Allt som avvek var föremål för oro. Att jag INTE kräktes varje dag i sju veckor, ja då MÅSTE det vara något fel på ungen, säkert är det det! Men vet du vad? Det gick bra. Om ni vill, gör det. Att tveka är väl helt naturligt med er historik. Och annars också, för den delen.
Malin sa…
Tack Huldra! Av någon anledning känns det jättebra att någon vill läsa och vara med via bloggen ifall vi kör igen. Min förra graviditet får stå som mall för hur det inte ska vara. Kram.
Henrik Fakir sa…
Ja, självklart kommer jag vara med. Att läsa dina inlägg förra gången var en riktig känslomässig bergodalbana även för mig som läsare utan egen erfarenhet av barnaskap. Jag kommer att vara med hela vägen om ni testar igen.
Många kramar
Henrik
Malin sa…
Tack Henrik! <3
Kram!
Unknown sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Kattis sa…
Finns så klart här och hejar i bakgrunden!
Malin sa…
Ja, Kattis! Love it. Vad kul att se dig i bloggosfären <3
Kattis sa…
Tack! Nu har lag läst ikapp mig bakåt och känner mig med igen :)
Unknown sa…
Jag följer med ifall ni väljer att göra den resan. Håller tummarna för att det går som ni önskar!
JennyB sa…
Klart jag hänger på! Wild horses couldn't keep me away från din blogg. :)
Malin sa…
Tack Liv Väst och JennyB!! :)