Rättelse. Och mera barn.

Vår vigsel den 23 juli 2011, den sista bilden på mig gravid. Jag var i vecka 24, i sjätte månaden. Jag hade femton veckor av graviditeten framför mig, men något hade hänt och dagen efter föddes C. Hon vägde vid födseln 720 gram och var 33 centimeter lång. Hon föddes med ett akut kejsarsnitt som gjordes omsorgsfullt, för att skydda hennes ömtåliga kropp. Snittet var så stort att jag inte får föda barn som vanligt efteråt. C fördes med ambulansflyg till Norrlands universitetssjukhus i Umeå medan jag och N stannade kvar på sjukhuset i Sunderbyn till dagen efter.

Jag pratade med en läkare nyligen. Jag har förstått att min kropp har brister, jag kommer med all sannolikhet inte att få ett fullgånget barn någon gång oavsett vilka ingrepp som görs. Det är trycket på livmodern som är kruxet.

Eftersom jag fick barn dagen efter mitt bröllop hade jag tänkt mig att det var den mentala stressen och nervositeten som satt igång förlossningen hos mig. Men läkaren förklarade att sån stress inte kan starta värkarbetet, det är osannolikt om det inte är en extrem situation med akut dödsfara. Och så fort går det inte. Det handlar istället om fysisk stress. Att lyfta och bära medan barnets ökade tyngd pressar nedåt i livmodern. Troligen var min kropp redan i på väg mot förlossning på fotot ovan. När jag läser bakåt i bloggen ser jag vad jag hade för mig under graviditeten och jag aktade mig verkligen inte alls. Vi renoverade hemma och jag målade, jag dansade och hoppade. Dagen innan bröllopet var jag själv och städade och bar tunga trädgårdsmöbler uppför en sluttning för att förbereda vigseln. Troligen var det det som blev för mycket för kroppen.

När jag enbart tittar på fotona av min gravida mage blir jag lycklig och mjuk. Nu vill jag vara gravid igen. Men när jag läser vidare efter den 23 juli blir jag rädd. Vi kan inte vänta oss att ett andra barn ska vara friskt och starkt från starten. Ska jag våga? Följer du med mig i så fall och håller i handen?