Usch, döden!

Publicerade just en webbnyhet om förintelsens minnesdag och föreställningen En enkel biljett av Ingela Lekfalk. En enkel biljett. Blir lite kall.

Det påminner också om det jag läser just nu, En av oss, boken om Breivik av Åsne Seierstad. Den har påverkat mig och jag tänker på hur livssynen rubbas för den som har varit med om att någon närstående dödas för att människor ville illa. Bara det att den där överenskommelsen är borta, att människor inte kommer att söka upp en och döda en. Du vet.

Efter första kapitlet drömde jag mardrömmar. Åsne Seierstad börjar berättelsen på Utöya, där ungdomarna i förvirring och förtvivlan springer för sina liv. Som en amatör läste jag detta på bussen och började gråta på riktigt rätt ut bland morgonresenärerna. Sen backar Seierstad bandet och vi får följa Breivik från sin födsel och även några av ungdomarna som kommer att hamna på Utöya i slutändan, ända från att de var små. Det är rätt jobbig läsning.

Tänk att det finns en människa som man inte kan komma överens om något med. Det finns ingen gemensam mark. Inte medkänsla, hänsyn, skratt, inte oron och kärleken för barn som man lägger med snuva i sängen, ingenting. Allt är utsläckt och dött. Jag tänker att om man skulle ramla in i en sån person skulle man falla rakt igenom för att det inte finns någon botten.


Kommentarer