Det är bra med oss.

I fredags åkte jag med C till sjukhuset för att kolla upp hur det var med henne. Jag tyckte inte om hur hon lät när hon andades och hon hade haft feber i fem dagar. Det jag var rädd för var förstås lunginflammation. På mottagningen mättes hennes syresättning flera gånger av personalen, som lugnade med att det var fel på mätaren. Barn med sån syresättningsnivå som C brukade nämligen vara blå om läpparna. Till sist fick vi ändå acceptera vad displayen visade, C syresatte sig till 80 procent och hade det jobbigare än hon visade. Vi blev inlagda på avdelning och läkarna började behandla Cs astma med alla möjliga mediciner. Natten blev orolig för mig och N. 
"Vi behandlar människor, inte värden" hade doktor P sagt när jag och C precis hade kommit. Men skärmen som visade Cs värden blev direkt mitt och Ns favoritprogram, vi kunde inte slita blicken från den.
Den lilla blev inte bättre trots att sköterskorna gjorde allt under natten för att lätta besvären. Syresättningen ville inte stiga och när jag fått klart för mig att syrgashalten var 100 procent kändes det tungt. Det blev inte mycket sömn för någon, speciellt inte N som låg i Cs säng och jobbade med ett barn som vägrade livsviktig syrgas. 

Morgonen därpå röntgades lungorna och lunginflammation konstaterades. Då började C få en behandling som funkade. Vid det laget hade livet återgått till att handla om det allra viktigaste. Det finns inga farthinder på kärlekens Autobahn mellan mig och barnet. Under dagarna som har följt när hon har förbättrat sig finns liksom bara en varm gröt av lycka och nu. Både jag och N var så himla rädda under den där natten då hon inte blev bättre. Nu är det korvspadsklara faktumet att vi har allt.

Vi är kvar på sjukhuset tills läkarna tycker det är helt säkert för C att åka hem. Det här har varit som en riktig mikroversion av vår förra tid på sjukhuset. Och vi har sån himla tur, vårt barn är ju på bättringsvägen och vi har bara varit här tre nätter. När jag passerade läkaren och en sköterska i korridoren härom dagen gick de och pratade lågt om något annat fall. De har ju alltid någon viktig patient. Och jag känner ömhet när jag ser läsk och choklad som andra föräldrar lagt i den gemensamma kylen. Alla gör sitt bästa för att pigga upp tillvaron på sjukhus.

TACK sjukvården!!! Tack tack tack! Tack till dig också, för dina skattepengar. Jag lovar att det här är det bästa de kunde gå till. 

Kommentarer

JennyB sa…
Jag fick pulshöjning bara av att läsa om det nu... Vad skönt att ni fick hjälp, att läget är stabilt igen. Kram!
Kattis sa…
Så skönt att läsa att ni fått åka hem nu. all kärlek till er! <3
Malin sa…
Kram JennyB! <3
Tack fina Kattis!