Februari, månaden lönekontoret glömde.

Jamen jag orkar väl inte... Måste man verkligen outa sin mans magåkomma i alla sociala medier? Jamen isåfall.

Igår fredag var det tänkt att jag skulle göra comeback i arbetslivet på riktigt, men på torsdagen blev N sjuk. Magsjuka, maginfluensa, vanlig influensa... något. Så igår var vi hemma allihopa tillsammans, en frisk, en sjuk och en konvalescent.

Idag mår N bättre, men han är inte frisk. Jag och C har lekt och jag har längtat bort från hemmet som har känts lite enahanda. Det är väl typiskt att jag skulle börja längta efter en eftermiddag av att ensam strosa på stan just när det inte går, för att N inte orkar ta hand om C. Det var förstås just därför jag längtade. Men vi gjorde det mysigt tillsammans istället genom att ha picknick i vardagsrummet på en filt med smörgås och frukt till mig, C och den stora mjukis-my-little-ponnyn Fluttershy. N deltog från soffan.

Jag kommer ihåg för något år sedan när jag bloggade om att jag och N försökte vara rättvisa med EGENTIDEN och hur jag längtade efter sån. Nu är behovet av det undanträngt hos mig till den grad att jag börjar flåsskratta när jag tänker på det. N tar sig generellt mer egentid än mig, om inte annat för att han tränar några timmar i veckan. Men nu när vi jobbar båda två har jag tyckt att jag får ut mest av att vara med familjen när vi är lediga.

Det jag ofta längtar efter och tänker på är mer tid att måla och teckna. Då måste vi köra en omvänd variant på egentiden, alltså att jag stannar kvar hemma medan N och C sticker iväg och gör något annat. Vi ska styra upp några såna tillfällen framöver.

Kommentarer