Stickprov på jämställdheten i relationen.

Alltså, det här med mig och N. Jag vet inte. För mig har det alltid varit viktigt med jämställdhet i kärlekslivet. Det betyder att vi delar på hushållsarbete, föräldraskap och planering för vinterkläder till barnet etcetera utan nån himla kamp. Det där med att vi har sluppit kamp är rätt centralt. Det har av någon anledning flutit naturligt.

Under vissa perioder. Har N ansett att han är hemmets projektledare. Då har han uttryckt irritation över det. Jag vet med mig att jag kan falla in i ett traditionellt eller typiskt "manligt" beteende också. Inte alls planera för något, eftersom jag vet att N kommer att göra det om inte jag gör det. Så gör jag ju förstås av lathet, men det är jättedumt eftersom man känner sig värdelös. Det där kontrollbehovet som jag hört många kvinnor beskriva saknar jag alltså.

Rätt ofta när vi diskuterar saker i fikarummet på jobbet och gör generaliseringar kring parrelationer inser jag att jag känner jag igen mig i mannens roll. Jag kan ju bli lite trött på att jämt vara den som ska avvika i de annars skönt strömlinjeformade diskussionerna. Men vad fanken, någon måste väl vara på tvären. 

Där jag och N har drabbats av ojämställdhet gäller det barnledighet utöver sex månader och när vi ställdes inför vård av barn. Jag tyckte att vi skulle vara hemma längre än totalt tolv månader med C och tyckte att vi skulle dela på tiden. Det ville inte N, så jag tog sista månaderna själv. Ja. Var det ojämställt eller? Det blev så. Det är typiskt kvinnligt att ta ut fler föräldradagar. Det tyckte att C var för liten för att börja på dagis när hon var ett korrigerat år. (Hon var ju kronologiskt sett lite äldre, eftersom hon föddes så tidigt. Men om man räknar om det var hon ändå fortfarande liten och omogen.)

När C började på förskolan och vi fick vabba gick det inte helt automagiskt att dela på tiden hemma. Jag erbjöd mig ofta första dagen. När jag sedan var desperat den andra dagen och ville att N skulle ta över ville han prioritera sitt jobb istället. Vi diskuterade mycket. Nu känns VAB-frågan konfliktfri, fastän jag fortfarande tar ut majoriteten av vårddagarna när C är sjuk. Har vi hamnat i en strukturell fälla? Dels är mina kolleger mycket accepterande av att jag är borta för att vårda barn, jag är också anställd av en trygg kommun medan N är i det privata näringslivet etc. För att inte tala om att jag typiskt mammigt vakar över hennes hälsa som en hök. 

Om man får säga så har det verkligen varit underbart att vara hemma med C under perioden efter lunginflammationen. Allt bråte som låg i vägen för den här omedelbara stoltheten och kärleken till barnet, som overallpåklädningar, stressiga morgnar och middagsstress har röjts undan helt. Vägen mot jämställdhet går absolut inte mot att vi ska spendera mindre tid med barnen allihopa. 

Jag skulle aldrig komma på att låtsas att jag och N lever jättejämställt på områden där vi inte gör det, att våra val som är helt i enlighet med vår könsroll skulle vara "individuella" eller något som har slumpat sig. 

Nej men, öppnar för synpunkter eller 0 kommentarer.

Kommentarer

lmd83 sa…
En ung kille modell typ gymnasieskola stod med mig på busshållplatsen. Han var där först. Han var även "först" när bussen väl kom, men lät mig gå före, gentlemannamässigt.
Jag spenderade hela bussfärden (samt nästföljande fem dagar, tydligen) med att fundera på om jag borde känna mig tacksam eller arg.

Jag känner mig förvirrad. Jag tror jag måste blogga om saken!
Malin sa…
När det gäller bussköer känner jag mig ALLTID tacksam när någon kille släpper före. Men jag tycker även det är normalt att stiga ombord i den ordning vi kom till busshållplatsen. Kom igen, alla vet vem som stod där först.

Men överdriven chevaleresk hövlighet på grund av kön är ju löjligt.
Malin sa…
Ser fram emot ditt blogginlägg! :)