Döden.

Du vet, för länge sen läste jag ju en bok om döden, Erasing death av Sam Parnia. Mm. Nyligen började jag se en dokumentär som på något sätt handlade om medvetandet, och då väcktes intresset upp igen. Så här är det.

Sam Parnia är en läkare som specialiserar sig på återupplivningsvård, alltså att få igång folks hjärtan igen när de redan har dött. Han leder också den stora studien AWARE som kartlägger, eller försöker kartlägga, näradödenupplevelser och som inte har gett några omskakande resultat ännu, men som pågår.

Den första delen av Erasing death handlar om den fysiska döden, vad som räknas som att vara död, vad som händer i kroppen och om möjligheterna med återupplivningsvård som blir bättre och bättre.

Något som Parnia kommer tillbaka till hela tiden är att hjärtstopp är lika med döden. När hjärtat har stannat slutar cellerna att fungera. All aktivitet i cellerna slutar, men cellerna dör inte direkt. Dödens process inträder så småningom och kroppens celler dör då i olika takt. Det beror också på hur pass varmt eller kallt det är.

Något jag sa till N medan jag läste den här boken var, om jag dör knall och fall, snälla kyl ner mitt huvud då. Lägg något kallt runt min hjärna, typ frusna ärtor eller något. Att göra hjärtmassage effektivt är svårt. Det är extra svårt att få upp blod i huvudet. Jag kommer ihåg när jag gick hjärt- och lungräddningskurs med jobbet för ett par år sedan. Dockan som man övar på gav ifrån sig ett klick när man gjort hjärtmassagen rätt. Jag fick lägga hela min tyng bakom kompressionerna för att dockan skulle klicka. Att hålla på så länge är tungt. Den bästa typen av hjärtkompressioner får man med en speciell maskin som finns på en del sjukhus. Om kroppen (och hjärnan) är kall så har man en längre tid på sig att få igång alltihopa utan att kroppen får skador. Det är som grönsaker i ett kylskåp, förstörelseprocesser saktar in.

En annan sak: så fort döden har inträffat (alltså hjärtat har stannat) börjar en kemisk storm härja i kroppens celler. Cellerna får syrebrist och de får någon slags panik. De spränger sig själva inifrån, sprutar ut kemikalier eller fasiken och hans moster. Och den kemiska stormen fortsätter även efter en återupplivining, så det är en riktig pärs att dö.

En stroke är när en del av hjärnan får syrebrist. Om inte blodflödet kommer igång igen dör cellerna i den delen av hjärnan. Döden är som en global stroke. Bara för att hjärtat har stannat så är hjärnan inte död, men den dör om den inte får syre relativt snabbt igen.

Okej, så Parnia har vid det här skedet i boken, ungefär halvvägs igenom, övertygat mig om att han befinner sig helt i den fysiska verkligheten. Han bara "hjärtat", "blodflödet", "celler", "blabla". Så går han alltså över till sitt forskningsämne, näradödenupplevelser. Näradödenupplevelse, NDU, är en upplevelse av att lämna sin kropp som kan inträffa vid hjärtstopp. Det är överlag en väldigt trevlig upplevelse enligt rapporterna.

En grej med Parnia som jag uppskattar är att han ser på fakta och struntar i hur "pinsamt" det är med uturkroppenupplevelser eller liknande i seriösa sammanhang. Det finns en del forskning om NDU:er som visar att de förekommer i alla befolkningsgrupper och över hela världen och följer ett visst mönster. Men det som är intressant är ju att människorna som upplevde att de kunde se och höra saker hade hjärtstopp. Det är där som Parnia är och forskar, kring vad medvetandet är och vilka hypoteser man måste ställa upp för att det ska gå ihop att medvetandet fortsätter när inga celler i kroppen fungerar. Han bara, herregud. Jamen det måste vi ju forska på!

Andra delar av läkarvetenskapen har istället velat bortförklara NDU:n, eftersom den är just pinsam, helt orimlig, andlig. Det har funnits massor av försök att förklara näradödenupplevelser som inte är logiska och som inte har tittat på fakta om hur upplevelsen faktiskt är eller hur döden faktiskt är, som till exempel att syrebrist vid dödsögonblicket skulle orsaka tunnelseende (NDU:are upplever ibland att de färdas genom en tunnel). Men 1.så skulle i så fall massor av folk ha NDU:er på sjukhus och 2.så är det inte tunnelseende folk beskriver utan något helt annat, och så vidare.

Så för att på riktigt undersöka frågan om separation mellan medvetande och kropp har AWARE gjort följande: De har installerat ett antal hyllor med bilder som bara kan ses från taket i områden av sjukhus där det är vanligt att patienter får hjärtstopp. De tänker då att om någon som upplever sig ha varit utanför sin kropp efteråt kan beskriva bilden, som inte går att se från något annat håll, då är det något som talar för att medvetandet separerar sig från kroppen.

Vilken jättekul undersökning. Något som hittills har visat sig är att det är statistiskt ovanligt med näradödenupplevelser där folk ser sig själva utifrån, att det händer i "fel" rum, de som har tydliga minnen av en uturkroppenupplevelse har dött oväntat och inte varit döda speciellt länge. Sam Parnia menar att någon som är död bara en kort stund får en bättre återhämtning i hjärnan och att det därför är lättare att lagra minnena om just näradödenupplevelsen. Därför kanske det är svårt att samla data från de avdelningar där patienter är sjukare.

Men du, tänker inte du nu att det säkert är något fel med tajmingen? Ett hjärtstopp kommer ofta pang bom, men ändå, NDU:n måste väl äga rum aningen före eller efter att hjärtat faktiskt stannade? Ja, det tänker jag med. Parnia nämner också det i boken. Men det han utgår ifrån i forskningen är de fakta som finns på bordet, som pekar på att upplevelsen äger rum under hjärtstoppet. Otroligt spännande.

Kommentarer