Om C, det här med att sova tillsammans och att vara förälder.

Jag skriver inte så mycket om att ha barn just nu, va? Det är i alla fall så här. Jag står bredvid vår säng i vilken den vakna C busar och tänker "tänk att jag får känna en sån här kärlek, jag måste komma ihåg den, jag får aldrig glömma bort det här". Och så står jag bredvid sängen där C sover, jag kollar alltid till henne innan jag själv går och lägger mig. Jag lägger handen på henne och tänker att det är vi, för evigt. Vi ska ha en lång uppväxt tillsammans. Ett liv. C är inte någon bebis, hon fyller tre år i sommar. Det mest rundkindade och osjälvständiga är borta. Hennes medvetenhet utvecklas mer och mer.

Natten mot den älskade klämdagen efter Kristi himmelsfärd kom C för första gången till vår säng på natten för egen maskin. Vi har en babymonitor hos oss och i den hörde jag C vakna och säga "jag måste... eh" följt av bökande, sedan snabba fötter som sprang över golvet och så var hon inne hos oss med sin kudde under armen. Detta är något av det mysigaste jag har kunnat tänka mig. (Tidigare har vi alltid fått hämta henne.) Sen dess kommer hon till oss nästan varje natt.

Jag har förstås längtat efter att hon ska börja komma till oss på nätterna, eftersom jag tycker mycket om sällskapet av ungen men inte själv vill springa omkring i vaket tillstånd om småtimmarna. För att komma med "åsikter" så förstår jag inte vad syftet är med regler om att barn inte får sova hos föräldrarna. Det känns bara som något som har auktoritära skäl. Nu menar jag inte såna som har spädbarn och är rädda för plötslig spädbarnsdöd, inte har fått en ensam stund utan barn på tre år, har barn som sparkas jättemycket på natten eller som har en unge på arton som fortfarande kryper ihop mellan mamma och pappa. Jag menar det där andra. Att från början ha en regel om att barnet ska ligga i egen säng där hen ska tänka på sin framtid som produktiv samhällsmedborgare med bortträngt känsloliv.

Äh. Sen jobbar jag med mitt tålamod och C har en egen vilja. I stunderna när hon protesterar högljutt mot världens fyrkantiga upplägg medan jag blir vansinnig över att hon vägrar ta på jackan är det inte så rosenskimrande. Då kämpar vi på, som de brukar säga.

Kommentarer

Frida sa…
G har äntligen börjat komma över sin värsta separations ångest, så nu sover han i egen säng efter nästan 4 månader med konstant sällskap :P Han somnar oftast i våran säng (om han inte själv säger att han vill ligga i sin egen, då får han självklart det) och vi bär bara över honom till sin egen då vi själva ska sova. Det gör vi mest för att jag tycker det blir för trångt med den snarkande maken, som är expert på att breda ut sig, och lilla väderkvarnen. Så kul är det inte att bli sparkad vaken i ansiktet! Men G kommer oftast tillbaka för egen maskin där inpå småtimmarna, och det är vi helt okej med. Visst är det jobbigt ibland, men jag ser absolut inget fel i att han vill sova med oss när han känner sig rädd, för hans trygghet är ju ändå viktigast. Så man sväljer dom där fötterna och händerna som daskar en vaken mitt i natten, och man står ut med att det är varmt och trångt ibland. Det är ju en av anledningarna att man har ett gästrum; perfekt tillflykt när det blir för mycket av den lilla godingen ;)
Malin sa…
C ligger stilla på natten och det är ju bra vid samsovning. Jag är i princip nöjd med att sova i 160-säng med man, barn och katt. Men visst, mer utrymme vore inte fel.
Sängen i vårt gästrum är än så länge orörd av familjen :)