Rikedomen.

Jag tar ett djupt andetag innan jag knackar ner meningen. Semestern är slut. Jag sitter just nu och äter russin på ett kontor. Jag glömde mitt passerkort idag. Jag tar mig inte in där de andra fikar just nu och jag är inte nog angelägen för att ringa på dörrklockan. 

Dessa russin är möjligen ganska gamla. Cirka två år.

Igår låg jag och tänkte på när det var något jag vill kalla freakshowstämning på teve under en period. Det var väl på kanal 5 och blev konstigare och konstigare. Det var program om: farbröder som tände på bilar och gick omkring och smekte bilarna och hade relationer med dem och sånt och man ba... näe, det där är ju inte ens sant. Och kvinnor som samlade på dockor som de klädde som barn och körde omkring i barnvagn i parker i hopp om att någon skulle kolla ner i barnvagnen och tänka "oj, det var ju bara en docka". Och dockor stora som vuxna kvinnor som män samlade på och hade relationer med och målade läppstift på och tog tårfyllda farväl av, när de var tvungna att skicka dockan på service för att den var helt utnött i skrevet.

Nå. Vad kan jag säga om vår semester? Jag var lycklig. Herrejistanes. Vet du att vi reste nästan tre veckor av sex? Vi besökte Mallorca, Grannäs, Växjö och Borås. Det var tropisk värme. Den feministiska våren hade slagit rot i mig etcetera, jag återvände till enkelheten, självkänslan och närvaron i Västerbotten etcetera. 

På väg hem från Borås hamnade vi i tågkaos. I Herrljunga fick vi sätta oss i en bullrande och het sittvagn istället för den bokade sovvagnen. Just när jag slog händerna framför ansiktet för att konduktören meddelat att vårt anslutande tåg i Stockholm beräknades bli flera timmar försenat stack N fram ansiktet mellan tågsätena (jag satt bredvid C) och sa 
"Vi har ju varann."

Alltså, den meningen, va? Jag insåg att det var sant och all frustration släppte. Ta mig tusan, vi har ju varann.
Idag ska N och vårt barn hämta mig från jobbet och så ska vi äta middag ihop med mina föräldrar, och ta tillbaka vår katt från sitt sommarkollo.


Kommentarer