Har nu varit sjuk i över en vecka och har fortfarande mycket ont i halsen.
Detta har lett till:
Jag gråter en uppgiven, ursprunglig gråt när jag t.ex. ser på Lejonkungen.
Jag är helt perspektivlös. Såg på Torka aldrig tårar utan handskar en av sjukdagarna. Försökte sätta detta i perspektiv till min egen situation, ba jag har det så bra, jag har ju inte HIV. I nästa sekund: ingen kan förstå hur det är att vara så här f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t sjuk.
Jag har börjat inleda tankar med "OM jag blir frisk från det här..."
Jag vaknade inatt av ontet, satt i sängen i väntan på att Ipren skulle lindra, oförmögen att ens googla på halsbölder.
Men. Nyss när jag plockade av från bordet hade C och N brottningsmatch i kökssoffan och båda skrattade högt. Jag grät av rörelse och tänkte ädelt att min familj gör mig frisk, fastän jag är sjuk. Sen finns ju även Alec Baldwin.
Kommentarer